Genom skogar med grönklädda skuldror
hon skyndar i skymning att hastigt lägga
sin tinning intill den barrmjuka mossen
värmd av solens ljus som leker likt
lodrätta persienner bland trädens stammar
och nu skall hon somna i tidlöshetens skugga
innan mörkret välver över henne
och natten blåser sin isande andedräkt
i hennes snidade nacke