Skallerormar bryter ner min energi.
Boaormen dränerar mig på livslust.
Svart kobra manipulerar mina sinnen.
Det som är kvarlevor av mitt forna jag blott ett tomt skal,
någon skulle kanske kalla skelett.
Hur ska jag ta mig ur detta kvicksand av mentalt träsk.
Guldschakaler mot mig hånler.
Jag tittar ner i marken vågar inte möta din dömande blick,
Du av tusen drömmars eld i inflammerade löften om sanningen vilandes i supernovans grepp.
Du krossar mina drömmar som av krackelerade agater.
Hellre kyssa eldsflammande drake än att kasta en slängkyss åt dig då skulle du rida på våg av hybris.
Bedövningen börjar ge med sig. Bortdomnad från ditt svek.
Bukett av kungsängsliljor dina förförelseknep du kan behålla för dig själv. Du konung av bottenlös patetisk förkärlek till dig själv.
Ta du dina skallerormar, boaormen och den svarta kobran. Ni kan filosofera över er egna sårbarhet bevarade i kokosnöt med skal av bärnsten.
Livets nitlott ni drog. Inte ens något tröstpris. Men vännen lev väl.
Du ska se att där den vingklippta pärlugglan återfår sin värdighet hon sjunger för er. En melodi om när sorgen flög in i mitt kärleks hjärta. Men sådant vet inte ni någonting om. Den värld ni kommer ifrån känslostörning i era själar av svarttjära.
Godnatt till syndernas nätter. Godmorgon oskuldsfull morgon.
Du rusar under min hudlösa kropp som den pilgiftsgroda du är.
Jag tar farväl innan du hunnit se mig gå. En promenad där en ny epok öppnar sig för mig. Men du. Står kvar och trampar på de förflutnas stig, jag genade och tog framtidens stig. Jag saknar dig som jag saknar ingenting. Och ingenting är just vad du är. Du frotterar dig bland likasinnade och ni idisslar varandras bekräftelsebehov. Jag och lodjuret sneglar åt erat håll. Men du ser oss inte för vi gömmer oss i lövhögar där vi begravde din glamourösa karisma. Vem är du utan det? Fattig som prärievargen som aldrig hittade hem igen. Tragiskt men sant.