Bruten, krossade fötter, skadade fingrar, av knotiga rötter, fallet är långt, blöta stenar, vassa som glas, omringar detta jävla as.

Som slagits i spillror av bergets rygg, långt där uppe ligger stigen så trygg. Den du brukade vandra på innan du trampade snett, allt för sent upptäckte vad som skett.

Nu börjar kampen att åter försöka äntra höjden, uppstiga ur djupet.
Ärren är och förblir, men blir med tiden, ett visir.


vetskapen, din jävla skälm, gör framtida visdom, till en hjälm.


Så nästa gång du faller åter mot en avgrund , din rustning skyddar, se, hur ledan med avund.


Betraktar din lekamen som reser sig med återfunnen styrka, för att livets godhet, åter dyrka.