Som att andas utan syre, är varje andetag utan dig.
Som att cykla utan styre, är vardag nu för mig.

Den tomhet jag nu känner, som att skratta utan röst.
Utan dig och utan vänner, utan trygghet, utan tröst.

Till denna destination, jag ankom till,
var inte ett val, eller något jag vill.
En konsekvens av sinnets smutsiga vrå, sargad och besudlad, från topp till tå, av leda, ilska, smärta och sorg, står ensam nu på detta satans torg.

Människor utan ansikten passerar, bakom mig står ångesten och masserar, min stela nacke, mitt onda bröst, mitt hela sinne, kväver min röst.

Jag öppnade dörren till denna onda tvilling, som nu löper amok i mig , förbannade vettvilling!

-Ut ur min kropp!, befaller jag desperat! Du skrattar åt mig, och utbrister, -Äh, prat!
-minns du ens vem du var, innan jag gjorde entré?
-Allt av det, är nu passé!

Fruktan vinner, jag är åter igen i skuggornas dal.
Hjärtat brinner, i ett kalhygge av kval.

Omfamnar dig, och din hela sfär.
För när allt kommer omkring, är du alltid här...