Du har ingen lust att ta över?

Frågan hängde där i luften och jag fångade den.

Över vad?
(Jag ser de-unga talangerna för mitt inre)

Så hördes en ung, oerfaren och ändå stark röst..
"-Men hur ska hon veta hur vi är?"
Den äldre och viktiga säkerhets mannen svarar..
"-Det vet hon, och alla andra, också."


Skrattade lite tyst för mig själv, känns fruktansvärt,
tänkte sedan på allt vi kunde pröva på, det kreativa.
Vill ni det, tänkte jag, som om mina tankar hördes..
(Nu är jag härdad) ja, verkligen, nu kan jag ta över..

Hörde hur de diskuterade..

"-Hon är för tuff för oss!"

"-Hon är jättesnäll."

"-Är hon?"

"-Ja."

Sätter mig ner och börjar skriva..

En dag kanske mitt barn tar över allt som är här.
Det känns faktiskt som det är hennes, alltid varit.
Konstigt, det är som en uppenbarelse, en känsla..

Nej, jag får ingen kontakt med, vem?

Mannen?

Finns det män i närheten?

Nej, jag får inte fram orden, stänger och avslutar.

Hej, är de flygfärdiga?

Nej, de behöver omvårdnad och trygghet.

En varm moders famn att krypa intill och nallen.