Ensamhetens kalla hand greppar om hjärtat och gör så att själen känns allt tyngre.

Längtan efter någon och längtan efter något faller dag för dag i mörker.
Nytt hopp och ny glöd släcks kort därefter i själens kalla och mörka vrå.

Sekund för sekund, minut för minut, slår hjärtat svagare och själens ljus tynar bort.

Dag för dag, månad för månad, tynar min kropp bort.

Vid tidens slut vinner ack det mörka, hoppet och glöden är sedan länge släckt.

Ty då är längtan borta långt före det kroppsliga.