(Jag tror att en flicka också sett något där borta i skogen.)

Dagen då jag själv såg den gulvita hunden.

"Så ensam och övergiven stod den där i dungen med ett människoben under sig. Så vände den sig mot mig, jag kände det, den fångade mig med sin blick och jag var som paralyserad av skräck, för en kort stund som kändes som evighet och en övernaturlig våg av något som sköljdes över mig. Jag lyckades komma ur tillståndet och såg på min vänstra sida en kvinna komma gående och allt blev normalt igen, sen vände jag mig åter mot dungen och där stod vildhunden kvar med människobenet under sig, han var nu upptagen med detta och jag vände mig snabbt om och gick min väg bort från det hemska, plötsligt befann jag mig som i en karaktär, ett drama i verkligheten och en mardröm som tagit sig in i mitt liv."

Väl hemma ringde jag till polisen, men blev föga trodd.

Och så skulle livet fortsätta.

Ett tag till.