Inspired av Stephen Kings roman “Christine”

BANG! Lät det när dörren smällde igen. Naomi hade hotat att lämna Casper många gånger över ”den där jävla biljäveln”. Men Casper vägrade att göra sig av med sin käraste Veronica. Veronica eller ”den där jävla biljäveln” var en svart Ford Mustang 1967 Shelby med vita ränder och en V8 motor.
När Casper köpte den var den ett rostigt ruckel som säljaren inte hade rört på säkert 20 år. Ungefär som en guldfisk man glömt bort att mata tills en dag då den flyter på ytan, mager och livlös.

Men Casper kände som ett lockande från Veronica, nästan som att hon viskade till honom att de var menade för varandra. Casper tänkte ge Veronica någonting bättre, någonting mycket bättre. Naomi tyckte däremot att Casper var en idiot som hade lagt ner deras bröllopspengar på en rostig plåtlåda.
I början skulle Veronica bara vara en hobby, nånting som Casper kunde mecka på efter jobbet men istället blev hon ett spindelnät som Casper inte kunde slita sig ifrån. Veronica var allt han kunde tänka på. Hon hade gjort så att Naomi inte var lika viktig längre.

Därför fick Naomi tillslut nog av ”den där jävla biljäveln” så hon tvingade Casper att välja mellan henne eller Veronica och det hela resulterade i att Naomi lämnade honom. För somliga kanske det verkar som att Casper gav upp sin livskärlek för en meningslös bil men Casper kände sig som förtrollad av Veronica. Casper kände som att Veronica var någon som lyssnade och förstod honom, nästan som riktig och levande vän.

Casper var så besatt av Veronica att lämna henne nu skulle vara omöjligt. Han hade ju lagt ner otaliga timmars arbete på henne. Hon skulle ju bli en skönhet, en skönhet som Casper kunde vara stolt över, nånting som skulle få alla att tappa hakorna när han körde förbi. Han ville inte längre bara vara ”den där Casper” han ville vara någon speciell, någon som syntes och var omtyckt.
Varenda sekund som Casper inte tillbringade med Veronica fick honom att känna en tomhet i hela kroppen, som ett nikotinsug som ständigt var i hans tankar. Veronica hade blivit mer än en besatthet för Casper, Veronica hade blivit ett beroende. Beroendet av Veronica fick Casper att säga upp sig från sitt jobb så att han skulle kunna tillbringa varenda levande sekund men sin älskade Veronica.

Efter att Casper hade sagt upp sig hade många av grannarna till Casper tyckt sig ha hört en äldre kvinna prata med Casper i hans garage men när det gick förbi så var det bara Casper där, pratande för sig själv tillsammans med sin bil.

Efter några veckor av arbetslöshet var Casper tvungen att sälja sitt hus. Huset som han och Naomi hade köpt tillsammans, det huset de skulle gifta sig i och få barn i men så blev det inte. Nu bodde Casper istället helt själv i sin bil. Han hade förlorat kontakten med alla sina vänner och släktingar. Det enda som var viktigt för honom nu var Veronica.

Efter flera dygns arbete hade Veronica äntligen blivit klar. Casper tittade på henne i all hennes skönhet. Hon glänste med sin nya lack och perfekta kurvor. Casper satte sig i sitt mästerverk och tänkte dra en runda för att se hur hon kändes.

Men när Casper vred om nyckeln för att starta Veronica kände han en stor klump i magen. Han kände en otrolig ånger över de beslut han fattat. En ånger över att han hade gett upp sin flickvän, sitt jobb, sitt hus, nästan hela sitt liv för en meningslös plåtlåda. Casper skrek av förtvivlan medan han slog huvudet i ratten och knytnävarna på instrumentbrädan.

-Naomi! Skrek Casper gråtandes.

-Lugn, väste en äldre kvinnas röst som Casper inte kände igen.

–Hallå? frågade Casper, han försökte öppna bildörren för att se var rösten kom ifrån, men dörren var låst.

–Varför försöker du gå Casper? Vi har ju det så trevligt, sade den äldre kvinnan med en lockande väsning.

-Veronica? frågade Casper med en låg viskning.

–Vad är det älskling? Du verkar upprörd, ska vi ta och åka en sväng så att du lugnar ner dig? frågade Veronica, med en krypande och skräckinjagande väsning samtidigt som hon rullade ut från garageinfarten och ut på gatan.

-SLÄPP UT MIG!!! skrek Casper skräckslaget.

-Lugna ner dig, väste Veronica och lindade säkerhetsbältet som en munkavel över Caspers mun.

De åkte i en obehaglig tystnad som för Casper kändes som en evighet. Det enda som hördes under bilresan var det sorgsna vattenfallet som sakta droppade ner på det svarta lädersätet från Caspers kind. Efter några kilometers åkande kom de fram till ett lägenhetshus där Veronica stannade. Veronica släppte munkaveln och knöt istället Caspers överkropp till sätet.
-Var är vi nånstans? pep Casper skräckslagen

-Vi ska bara hälsa på din kompis, väste Veronica samtidigt som en ung kvinna, med långa mörka lockar som fladdrade i vinden, gick ut ur lägenhetshuset.
Veronica tog säkerhetsbältet och lindrade det runt Caspers fot sedan drog hon ner foten mot gaspedalen. Casper försökte kämpa emot men hans ambitiösa försök var förgäves.

Veronicas motor varvades upp och då såg Casper vem den unga kvinnan var. Han försökte ropa på henne men det var för sent. Veronica släppte handbromsen och bilen for i full fart mot Naomi. Veronica och Casper körde över henne med en livsfarlig fart. Först så hördes dunsen av när de träffade henne med fronten på bilen sedan ett högljutt och obehagligt knäckande när framhjulen körde över henne samt ett ilande skrik i hopp om hjälp.
Sedan kom det ännu ett knäckande ljud när bakhjulen körde över hennes huvud men nu kom inget skrik bara ljudet av Naomis insida som barbariskt exploderade. Tyvärr så tyckte Veronica inte att det räckte att köra över Naomi en gång så hon lade i backen och körde över Naomi om och om och om igen. Nu hördes inga knäckande utan bara ett repeterande slafs av Naomis kropp som mosades i bitar som samtidigt flög iväg över hela gatan. Veronica var inte längre svart med vita ränder nu hade hon istället fått färgen av Naomi röda blod. Hela gatan var nu täckt av Naomis groteska innanmäte.
Plötsligt så hördes det sirener, Veronica körde iväg med vissa svårigheter efter att hon kört över Naomi. Hela framsidan och baksidan var bucklig och framrutan hade fått en stor spricka efter att Naomis huvud hade flugit av från hennes kropp och träffat glaset med en stor smäll. Veronica frustade och spottade ut olja från den rykande motorn men lyckades ändå få upp farten föra att sedan köra iväg från polisen. Casper hade svimmat redan när de hade kört över Naomi första gången men nu vaknade han igen.

-Vad har du gjort? Frågade Casper.

Men nu svarade inte Veronica Casper, istället körde hon vidare i tystnad. Bilbältesmunkaveln sattes tillbaka på Casper så de meningslösa protesterna blev om ännu mer meningslösa. Det enda som hördes nu var blåljusens sirener och ett mycket skadat brummande ifrån Veronicas motor.
Casper kände sig lite omtucklad från det som just hänt men hans sinne började nu klarna mer och mer, samtidigt som munkaveln lossnade och Veronica slirade in på ett träbevuxet berg. Nu började Polisen även närma sig mer och mer allt eftersom att 60-talets Ford Mustanger inte här byggda för off-road-körning. Himlen mörknande kring dem men även fast världen själv somnade in så vaknade Casper mer och mer, det var som om att en tjock dimma hade taigit över Caspers sinne och att han inte förrän nu verkligen hade kontroll över vad som hände.

Tillslut så körde bilen ut ur skogsområdet och stannade på en bergsklippa, sirenljuden var nu så nära att de nästan skrek i Caspers öron och polisen ropade att han skulle gå ut ur bilen med händerna på huvudet.
Casper förstod dock att de var försent, nu när han hade vaknat fattade han varför Naomi egentligen lämnade honom och varför han slutade gå till jobbet och blev tvungen att bo i en gammal och skruttig bil. Det handlade aldrig om Veronica, hon fanns bara i hans tankar. Den som egentligen mördad Naomi var plastpåsen med tabletter och vitt pulver som han hade undangömt i han handskfacket. Casper tittade på sig själv en sista gång i den inre backspegeln och stirrade in i sina blodspränga ögon med förvuxna pupiller, hans läppar såg ut som blödande sandpapper och huden var nästintill genomskinlig. Men allt Casper såg var ett monster, en enda tår rann nerför Caspers kind och han förstod vad han behövde göra. Livsstid i fängelse skulle inte vara nog grovt straff. Casper kunde inte längre höra sirenerna eller se blåljusen allt han såg var friheten framför klippan där han skulle slippa plågas av skam. Foten stampade sig ner hårt på gasen och bilen använde hela sin kraft för att kasta sig ner för klippan. Casper skrek inte ens till utan lät mörket omfamna honom, det gav honom trygghet och gjorde så att han kunde lämna allt de andra bakom sig. Mörktet gav honom ett större rus än någon av de droger han tagit för nu skulle sorgen och skammen inte komma tillbaka igen för nu fanns varken känslor mening utan bara mörker.