Domesticerad leopard.
Bland kullersten och skogens doft av mossa.
Förtvivlat hon söker sig själv, men allt hon finner är
den söndertrasade, glasartade skräcken i noshörningens flackande blick.

Domesticerad tiger.
Bland catwalk och modelejonens doft av lyxliv.
Förblindad i fotografernas blixtar och hon blickar ut över hav av hålögda, själlösa fotomodeller.

Domesticerad panter.
Bland midnattens upplysta stjärnor.
Hennes svarta silkeslena väsen glamoröst äger teaterscenen.
Men redan i första akten hon känner sig besegrad av livets fobier som sakta pulveriserar de vakna timmarnas mardröm, men som övergår till glittrande flingor i snöglob samtidigt som fullmånen lyser upp sanden i livets timglas.

Domesticerad jag.
Bland leoparden, tigern och pantern.
Jag finner mig själv.
Och harmoni i mitt diamanttempel där alla kattdjur strövar fritt.
Ingen dömer dem. Utan de får blomstra i sin egen takt och skönheten i livet får de vita liljorna att vilja våga släppa taget. Men vem vet? Kanske kan jag kyssa regnet. Regn som faller inom mig. Inte sorgset. Inte vemodigt. Bara ett skönt lugn. Lugn i det turkosa kalkbrott vissa skulle kalla lycka.