Tre grå hästar begravdes där
i jätteekens vandrande skugga.
Och i skuggans mitt restes den tjärade pålen.
Ja, elva ormar spikades upp där
med gapande käkar.

Fackeltåget knäböjde mot ekens stam.
Tre sjungande män gick baklänges mot hästgravarna.
I sina händer bar de höstens frukter.

"Spillkråkan pickar, hej och hå!"
"Nu ska vi dansa tills åskan går!"

Och när de tolv trummorna ljudit
för elfte gången
stacks facklorna ner i marken.

Hästgravskvinnan leddes fram
till den tjärade pålen
ridandes på en mager älg.
Dess päls insmord i väldoftande oljor
Tolv taggar prydde dess horn.

Hennes sång var som vatten.
När oxmasken hade snörts kring hennes huvud
inledde hon dansen.

"Rävarna gräver lyor, hej och hå!"
"Nu ska vi dansa tills åskan går!"

Ja, eldarna tändes där
och dansen trappades upp.
Enbuskar slängdes på brasorna
som sträckte sina flammor mot blodröd himmel.

"Vem får brinna i hästgravskvinnans bål?"
"Vem får känna dess lågor i sitt hår?"

Mannen med de höga styltorna
svajade mot hästgravarna.
Hans kropp blänkande röd av elva ormars blod.
Hans sång blev rök i kall luft.

"Ormarna slingrar i höstkarlens hår."
"Nu ska vi dansa tills åskan går."

När hästgravskvinnan förde sin fackla mot styltorna
omslöts mannen av rök och eld.
Ja, ylande störtade han mot jätteekens krona.

Och vid midnatt blåste höstkarlen i näverluren.
Kråkorna flydde i västerled då
mot den låga rödsolen.

Då förstod vi
vad dödsljus var.