Den äldre mannen tittar smått hjälplöst på mig. Han står i manchesterbyxor med hängslen, murarskjorta och kavaj, med baskern på sned, framför en maskin och gör en ansats till att röra pekfingret för att utföra en handling. Hans fru, liten till växten och sammanbiten utåt, står bredvid och vill nog säga något men lyckas inte samla bokstäverna till sammanhängande ord. ”Hur? Jag vill betala”, får han ur sig på stapplande tyska.

Snabbt och lätt hjälper jag honom. Vi klickar tillsammans på skärmen, blippar hans kort och trycker på maskinknappen. På insidan åker spetsgardiner runt, runt, runt. En kavalkad av knypplat, rynkat och skrynkligt knycklas ihop i maskinens vattenkarusell. Ett halvt sekel är där inne. Igenkorkade konversationer, mindre hemligheter och ett och annat utdraget kafferep göms i dess brodyrer. Runt, runt, runt.

Kvinnan börjar skrika på honom. Han skriker tillbaka. Svärdshugg på ett för mig främmande språk slås mot en limegrön och nyputsad, skrikande vit fasad. Spetsgardinerna tvättas medan vardagstvätten torktumlas. Jag undrar om de bråkar om att en av dem inte har följt tvättråden. De mörka, välmenande gestalterna snor ihop sina tvättpåsar och sätter sig ner för att vänta. Kriget fortsätter på insidan. Mannen ser sig om, kvinnan rasar. Jag ser hennes korta, stubbiga naglar på klara händer. Hon spänner fingrarna, redo att springa. Ignorerade tvättråd eller ignorerad kärlek?

Det här är en österrikisk tvättomat, som inte luktar svensk hyresföreningstvättstuga. Det luktar ingenting, inte ens antiseptiskt. De tiger stillsamt. Till slut är ryschryschgardinerna klara. Kvinnan tar ut dem, drypande, utan ett ord. Hon slänger dem i mannens knä och säger ett enda ord på ett främmande språk. Adjö, till spetsgardiner och förlorade år. Adjö.