Lät hatet gå, lever här i mitt nu.
Som vi skördar vi sår, karma rakt ner i vår trut.
Inget jag förutsåg, kan nu andas.
Läxan förblir mellan mig och Gud,
börjat vandra. Bäbis steg, inget som förut, men vägrar landa. Ödmjuk, men strävar efter ett hederligt slut.

Så.. Låt mig va, Jag vill bli kvar här.
Det var först till kvarn, mår nu bra,
låt mig va! Varför måste jag ta del utav slutet som de håller kärt?
Varför måste jag vakna till en bisarr verklighet som mitt jag äntligen ifrån läkts.

Säg mig vad mer krävs?
För att de ska förstå ett lidande.
Insåg att jag aldrig varit ledaren över min egna själ. Borde förstått det tidigare, även vargen ser månen som sin herde.