Under vattenytan färdas ljud snabbare än i luft, ändå upplevs det som om dissonansen ovanför kamoufleras bort. Väl i havets isolerande värld blir vätskan likt en artificiell omfamning; lika skyddande som förgörande. För om det inte vore för känslan av immunitet skulle mottagligheten inte skapa kaos. Det är så det är att finna trygghet i otrygghet; ett inlärt beteende att sky kärlek och egenvärde på grund av ovanan av lugn.

Längs gatan där jag gick, anlände bilar från alla håll; trafiken blev alltmer ymnig. Ännu kände jag mig inte överväldigad av den ljudkänslighet jag anförskaffats av ett liv under jord och vatten. Samtidigt visste jag att en enstaka bilist, som antingen höll för hårt i ratten, eller som släppt den helt, kunde föra mitt fokus till själsligt inbördeskrig - alltid så känslig ändå så motståndskraftig. Så, där i vimlet av fordon, tryckte jag skygglapparna av och på – ena stunden för hårt, andra så löst att jag förlorade dem i vinden. På ett sätt kan jag tänka att det var mitt sätt att fokusera på någonting annat än de eventuella hot i närheten. Att få följa virvelvinden i ett luftdrag och springa planlöst för att få tillbaka vad jag trodde skapade min kontroll; de skygglappar som blivit min kavaljer genom alla år. På samma sätt som mitt fokus accelererade till tunnelseende för en uppgift, försvann uppmärksamheten för allt annat. Jag visste att det var så mitt psyke fungerade, ändå valde jag att stilla behovet för den mest närliggande uppmaningen från omgivningen. Ständigt detaljorienterad. Alltjämt i avsaknad av ett helhetstänk och konsekvensförståelse. Min prioriteringsförmåga hade genom tiden fått flera klagomål, ändå ville jag behålla min perception. Eller ville och ville, jag hade lärt mig att jag inte förmådde bättre och saknade modet att förlänga mina vingar och vyer. Synen och tilliten till min egen förmåga var lika smal som det tunnelseende som suddade ut min periferi. Skygglappar eller ej, egentligen var det konstigt att jag ens fått körkort själv när uppmärksamheten tillsynes hade en av- och påknapp. Detta förde åter min tanke till bilisterna runtomkring och jag insåg att jag just bländades av två starkt lysande ögon som stirrade ner mig på marken. I min irrfärd hade jag inte bara tappat rumsuppfattningen, tillika hade tidens förlopp abdikerats mitt kronfäste. Dagsljuset hade bytts till dunkel. Kör på mig, tänkte jag. Bara kör över mig! Jag kan ändå aldrig resa mig tillräckligt för att sätta ner foten nog att få fäste. Fötterna på jorden hade jag nog aldrig haft. Nej, varken med ord eller i handling kände jag mig betydande nog att påverka. Min självbild var fast beslutad att hålla fast vid det motiv jag givits från barnaår. Bara gör slut på mitt och andras elände genom att förgöra den som enbart stjäl luft från bättre behövande ändå.

Inbördeskriget hade uppenbarligen börjat igen och jag hade varken skygglappar eller vapen att försvara mig. Så jag spelade död. La mig ned och väntade på att det skulle vara över. I min ljusblindhet hade jag inte haft möjlighet att se om bilisten hade händerna på ratten eller inte och vid detta lag vet jag inte om det spelade någon roll. Det fanns alltså fler bilister att frukta, annat än de som höll för hårt om ratten eller tappat handfästet. Den verkliga rädslan och faran låg kanske inte alls i andra, utan i mitt sätt att uppfatta, zooma in och fastställa beslut. Ja, så måste det vara.

Strålkastarna bländade nu mina ögon, i samma takt som introspektionen gick från suddig till klar. Var det klart nu? Över? Färdigt? Berodde min insikt på att livet var förbi och att en ny födelse var i antågande? Innanmätet kändes horisontellt med utsidan, som i sin tur kändes utjämnat med marken. Var detta en ny form av genomskinlighet? Nog hade jag känt mig blottad, sårbar och utlämnad förut, men denna känsla av förlikande av skal och kärna kändes som en ny era av acceptans. Just när boken slagits ihop och signerats kändes det som om jag vidimerade livets mening: Om döden inte är slutet finns ingenting som behöver avslutas, endast utvecklas. Ändå ville jag öppna boken igen och skriva lite till; kanske rita några metaforiska illustrationer. Och på tal om bilder sprang nu scener förbi min näthinna likt ett videoförlopp av känslor – en serie av omkullkastande sekvenser. Episoden av mitt liv kändes som en repris som hamnat i en loop och jag nästan kräktes av de mönster jag såg. I hela mitt liv hade jag sytt kläder i enfärgad struktur och klistrat fast lager av skyddsmurar med elstängsel och bandage. När jag verkligen fick se mitt inres garderob förstod jag varför jag ständigt snubblat och av tyngden haft så svårt att resa mig igen. Det var stridsrustning efter stridsrustning; kamouflage efter kamouflage men aldrig med några vapen. Inte ens med orden. Jag som älskade språk, hade inte ens ett eget modersmål. Jag kippade efter andan när jag sen smälts av min dräkt och såg mig själv naken för första gången. Vid detta lag hade jag ett ovanifrån-perspektiv då själen lämnat kroppen. Var det där verkligen jag? Jag hade i hela mitt liv gömt mitt inre barn innanför min omhöljning och mindes min kärna i den ålder och position jag varit i då. Aldrig hade jag tillfört växtnäring innerst inne och förväntade mig således att se ett oskyldigt, smutsigt och ärrat barn – inte det jag nu hade framför mig. Till min förvåning hade isoleringen inte skyddat mot erfarenhet och min verkliga avbild hade istället växt sig större och vackrare än jag någonsin varit på utsidan. Som genom en dröm cirkulerade jag ovan och skådade denna entitet av stolthet och styrka; från alla vinklar strålade ett sken av harmoni. Jag skymtade inte ens ett uns av självförakt, eller för den delen, förakt för att ha varit fängslad på livstid. Endast detta skimmer av frihet och lycka. Eller var det bilens strålkastare som förvillade mina ögon igen? Nej, den fanns inte längre kvar. Natten hade blivit till gryning och jag flög ner på gatan för att för första gången ta mig själv i hand; hälsa mig själv välkommen till livet utanför alla extralager och gard. Med en skälvande hand mötte jag så ett milt och starkt handtag. Ett grepp som inte släppte när jag försökte dra mig ur; ett ögonuttryck som inte svek trots min flackande blick. Istället kände jag en dragningskraft till mannen och ett sug att kyssa min egen mun. I någon slags narcissistisk attraktion lät jag smekas av min bättre hälfts andetag innan vi förenades i en så passionerad omfamning och kyss att våra både jag smälte samman.

Först hade jag körts över av en bil som utjämnat min kropp och själ, sedan hade en reflektion slätat ut för att tillföra acceptans. Slutligen hade jag krockat med alla de gömda, glömda och drömda delar av mig själv som gjort mig så förminskad i hela mitt liv. I en förening av ett själv och jag, fann jag nu mig, vid livets rand, i en dödligt perfekt kollision.