Själens släckta gator med glappande lampor,
ger som gnistor av nyfikenhet.
Är det bara jag som går?

Alla står i skyltfönster,
som vibrerar till min vilsenhet och tro.
Somliga spricker, andra speglar mig.

I en butik långt ner på gatan,
där förloraren valde att köpa sina skor.
Står du i trängseln med dig själv.

Du hoppas på förädling
och på en inbjudan till kärleksriket.
Snart har du inga känslor kvar.

Tiden tickar på med plågor,
stämmer ner dig tills du då kom på,
frimärket köper ej sig självt.

Förlåt mig, sa din vålnad.
Du borde tänkt först, ödet tar din dynamik.
En valbar kurs som ger ditt lik.

Lätt för mig att säga, vart är mitt spöke?
Nej man ser ju ej ett skit.
Blind för det jag hoppas inte finns.

Som fiskar, nappar vi taget
och dras upp till ytan, men flyter ingenting.
Landar på botten av ångestfull tid.

Älskling säger nån aldrig,
då beundrad, fruktad, avskydd vill vi bli.
Det är själens mörka hierarki.

Man vill vara någon märkbar enhet.
Vad som, bara det lättar vår flykt härifrån.
Ner under jorden med en sten uppepå.

Det är dit vi strävar när syrebrist
leder vägen mot våra önskningars gemak.
Inrätt av glädje men samt moral.

När vi väl har funnit vår plats,
när vi väl inte ser någonting.
Då är det svårt att räcka till.

Marken doftar rutten själ från oss,
ja, vi står och dansar samma vals.
Vi är inte allt, men heller ingenting.