Jag skriver i hopp om att kanske hitta någon som känner som jag.
Som tycker att ensamheten är för tyst, som ligger uppe sent och inte orkar lyssna på sig själv, som fantiserar om en verklighet som inte finns, som ständigt har ångest och inte kan låta sig själv vara utan, som gör impulsiva grejer för att på något vis försöka bryta det dåliga mönstret, som har blivit sviken så många gånger att hjärtat slocknat, som gett upp hoppet om kärlek men ändå desperat letar minsta uppmärksamhet, som inte kan fylla dagarna med motivation till att lämna huset, som i hemlighet ibland ser döden som en vacker plats, en plats utan lidande, som kanske kan erbjuda någonting bättre.
Känner du som någonting som jag,
då vill jag säga hej till dig.