Främlingar som en gång var vi.
Då, innan nuet var allt vi hade då.
Men det var de vi var innan vi såg varandra genom
genomskinligt månsken där regnbågen älskar.
En kyss, inte som du tror, snarare en del av min själ som
delar med sig av livets glimt av kärlek, aldrig så skör, samtidigt
glittrande, som du i vårsolen. Men blott en kyss.
Svart sand i livets timglas. Kristaller av tidens vingslag.
Men vad är tid när koalornas hemligheter vinden viskar.
Samlar saknadens tårar. En känsla så intensiv att känslokall jag inte
längre kan titulera mig. Kan fröken känslokall vara vänlig att räcka upp handen.
Nej. Inte så länge lodjurets hjärtslag inom mig fortsätter leva. Så också jag.
Jag så som kattugglan spanar in dig. Lite diskret. Men ändå busigt närvarande att
spänningen är allt.
Jag tar på mig mina spetshandskar.
Förvandlar mig till mig själv.
Och kyssen. Du minns kyssen.
Blir till något så oskyldig.
Det du kommer kunna tro är en dröm.
En dröm så sensuell att jag nästan rodnar.
Men bara nästan.