jag kan nypa mig i armen
varje morgontimme
för där ligger du så vacker
när solen reser sig utanför vårt fönster
så förstår jag att det här
är en ny dag med dig

en ny dag att lära känna dig
och jag är så nyfiken fortfarande
efter två år efter vad som du
tänker på, tittar på, älskar mest med mig

och du sparar aldrig med orden
men ändå säger du inte mer än du behöver.

ibland skapar jag marginaler i
andrummet mellan oss
och jag vet att jag gör dig ledsen
när det kan kännas som
att du inte får dem där hjärtslagen

men jag somnar varje kväll
med förhoppningen att när
morgonen tar vid
att jag får titta på dig innan du vaknar
när du är som naknast och sårbarast
och det bara är vi

jag vill aldrig sluta
vakna upp till solen i mitt ansikte
och dina andetag som nuddar min hud

skinnflådda armar, nariga läppar
men fortfarande med nyfikenhet på dig.
vilket liv att se framemot ändå, va.