Sorgebarn föddes till världen
med sorg på färden
mellan gliporna tränger ljuset ut
det var dopgåvan från hennes gudmor
det var skallran hon vyssade
Sorgebarn älskade livet så mycket
att hon utgav varje droppe ljus
till alla hon mötte längs vägen
och det märkliga var
ju mer hon gav, desto mera fick hon tillbaka
men sedan dagen sorgen tog över
började hon att krympa
hon andades precis ovanför vattenytan
ibland nästan hon drunknade
för det var konstgjord andning
som vännerna gav
det var inte skatten ur gömman

tänk att sjunka ned bland de första undren
som skiftar i spädaste grönt
och se himlen ovanför, alla små lammen
skutta som lekfulla kattungar
över det himmelsblå gräset
går det känna glädje i vårens pelarsal
det droppar ständigt i koppen
när jag tänker på allt
tårar för min skull
tårar för din skull älskade Uggla
som i så många år fått plågas
gråter även för dem av oförstånd skadat
under tiden jag gick i dina spår
var lycklig med den jag var
då jag blockerar slipper fundera över vem det är
orden drabbar mig, kan inte hjälpa det
någon bad om förlåt
vill inte någon ska känna skuld
vet att klokugglan känner så men han visste inget
förrän jag öppnade minnesbanken
har ingen ångest längre, bara sorg så djup och vid som ett hav
jag skulle kunna flyta i den bassängen
visste inte kroppen kunde producera
så mycket väta
det är inte lätt veta vem grannen är
för vi känner inte dem

regniga dagar flyter förbi
ibland skiner solen
näckrosen gungar på livets salt
rosen till tröst när det är kallt
livet blir
allt beror på vad vi gör det till
människan måste vara trogen sitt hjärta
för att må bra
alltså jag trivs inte med mig själv
för jag måste självförsvara mig varje dag
för jag har förlorat tilliten
till människor
till vad som händer