Mötet mellan poesins dikter och konstnärens målarduk. Ett hav av mediciner på färggrann palett. Försvinner in i min egna värld där allt det där andra inte får plats. Inte just nu. Lite kyligare färger. Lite mörkare. Svärtan. Smärtan. Dimman. Ljuset. Älska, älska inte. Kom inte dragandes med råd, jag är fullt upptagen i min lilla bubbla av konsten som äter upp mig inifrån om jag inte fritt får uttrycka mig. Nej, känslorna och kreativiteten flödar genom rytmer av det vackraste vackra. Paynes gray färgat blod rinner under huden. Är det dag? Är det natt? Vem vet? Det är konst. Det är konst som får ta sin tid. Konsten att leva med ångest och den förvildade puman sliter mellan ödet och pauasnäckor som havet lämnar på ödslig strand. Men ändå penseldragen livet målar. Jag ser dig iakttar mig. En hårslinga faller framför ögonen. Nu måste jag fortsätta målningen. Jag målar min konst med akvarell. Vi skålar för oss. Dig och mig. Nu blir det nog ingen vinst på varken bingo eller lotto. För så kär jag är just nu blir jag nog aldrig mer. För nu har orons grepp släppt och jag kan ta in andra känslor än mina egna. Någonstans jag tycker mig höra din närvaro bland delfiner av svart marmor.
Älskar att leva. Leva för att älska. Förälska. Att leva.