Hon faller maktlöst ihop i en hög. Hans slag träffade hårt i hennes tomma mage och luften försvann. Hon ligger kvar på det blodiga golvet med ögonen hårt slutna. Han ger henne slag efter slag och hon tar i mot och tar i mot. Hon ser försiktigt upp mot hans ansikte, försöker få han att förstå. Hon ser på han med rödsprängda ögon som skriker på hjälp, men han bara ler mot henne. Hon vill att han ska se smärtan i hennes ögon men han har förblindats utav sitt egna skådespel så han bara ler. Han ger henne ett hånfullt leende.
Hon kan inte hata honom, för hon intalar sej själv att hon kan se att bakom det hånfulla leendet så döljer sej massor utav osäkerhet och förtvivlan.
Hon har nu tappat räkningen på hur många gånger han har gjort så här. Hur många gånger som han har förvandlats till ett monster och helt slutat vara den älskade människan som hon så djupt älskade. Hon har för länge sen glömt bort hur det startade, hur hon hamnade i detta mörker, detta fängelse som slagen fångar en i. Hon försöker ta sej ur allt ihop. Men han har henne som i ett järn grepp, och vägrar släppa taget. Hon har sedan länge tillbaka slutat göra motstånd, det tjärnar endå inget till. Hennes kropp är smal och tunn medan hans är stor och musklig. Han ger henne order och styr hennes liv medan hon är tyst och lyder så snällt.
Hon är fast. Hon är fängslad, sitter inne på livstid!