stod längst fram på perrong 7 och väntade, klockans spindelben rörde sig sakta. de handsydda högklackade krokodilerna pekade svagt inåt. hemlängtan var stark, äntligen dundrade tåget in mot station.
då blicken föll på skorna, fanns en fläck på det blanka skinnet, den torkades diskret bort med andra foten. krokodilen var värd den veckolånga jaktturen genom stinkande djungel och mangroveträsk. klockan öppnade väskan för att plocka fram biljetten, medan det otåliga mumlet från de andra som stod i kön stegrades. en snabb blick bakåt mötte ett rödbrusigt ansikte med svarta glasögon på en fettblänkande näsa och ett stubbat hår, ansiktet försökte flina upp sig inställsamt. Den tatuerade klockans blick vandrade förbi längs kön, som sträckte sig längs perrongen ända bort till ingången till station.
så bromsade tåget in med ett rosslande gnissel före det med ett ryck stannade
det var många som skulle med sista tåget bort från pandemin
det finns en del som tänker som jag mumlade den tatuerade klockan och steg upp på tåget

det är dåliga tider som nalkas, när det stora landet ledd av en president som ställer ekonomi i första rummet och människoliv inget betyder och värre följer av flera, då turistländer öppnar för turister för deras land håller på att bli bankrutt, hur många idioter som låter sig luras och smittan tar de med sig hem
som alltid pengar talar högre än människoliv

generaler har i alla tider skickat fram kanonmaten, fotfolket. de betyder inget utom segern, stjärnorna på axelklaffen