Hans ord lägger sig
Som en dimma över
Mina tankar
Gör det svårt att fokusera
På något annat än honom

Han har snärjt mig med fantasier
Om en värld som egentligen
Inte existerar utom
I hans falska verklighetsbild
Och lögnaktiga påhitt

Jag ser honom som
Den han faktiskt är
Djävulen som gömt sig
Bakom en fasad av ömhet
Men väljer att blunda
För att slippa känna skräck

Vackra meningar
Och iskalla ögon
Han förgiftar själen
Men är samtidigt botemedlet
Han är en paradox personifierad