Över månen
Han drar handen över hjässan, känner dess kalhet.
Det är borta, det är slut med grå strån och mjuka vågor.
Ålderdomen och livsslutet är nära.
Men i hjärtat finns ännu minnet av hennes händers smekningar över grå strån.
Det som var där före är borta, en annan tid då mörka vågor täckte hjässan.
Då en annan kvinna lekte med lockar, beundrade den mörka frisyren.
En annan tid då den kvinnan födde ett kalhjässat barn, en son.
Barnet blev ljushårigt, växte upp och flyttade bort.
Omigen drar han handen över den blanka hjässan
Vartenda strå är borta.