Snoddas möter mig i den lilla lanthandelns dörr då jag kliver in under en pinglande klocka.
– Tjenare, välkommen, hur mår du då? raspar han fram i ett endaste andetag när han pilar förbi med en packe tidningar i famnen.
Flinkt och lättsamt sorterar han in de nya veckotidningarna i tidningsstället allt medan hans ögon ilar fram och åter över de gamla numren och den oreda som åstadkommits av kunderna. Det är inte för inte som ortens folk döpt ho¬nom till Snoddas med anspelning på hans sätt att kvickt sno omkring i butiken. Håret står på ända och han stryker till de grå testarna för varje gång han vän¬der sig till någon ny kund och rabblar sin hälsningsfras.
– Tjenare, välkommen, hur mår du då?
Den knälånga blå arbetsrocken virvlar och far när han skyndar till köttdisken för att ta fram en massa paket med varm¬korv ur kyldisken. Nogsamt slår han in korvarna och lägger dem i en kartong. Skyndar sedan vidare ut på lagret efter några påsar korvbröd och senaps- och ketchupflaskor som han ställer ner i en annan låda. Bredvid dem ligger buntar med korvpapper. Han skyndar in på kontoret och skriver ut notan på lottakåren som skall sälja varmkorv med bröd vid en gårdsauktion. Hela tiden pratar han artigt med mig.
– Blir ni många lottor som skall jobba på auktionen? Ring om ni behöver mera korv så åker jag över med det. Kan vara roligt att se vad det finns för grejer på auktionen. Johansson som ska sälja hela gården sägs ha haft mycket antikviteter.
Han håller upp dörren för mig när jag går ut med den minsta lådan. Snoddas bär ut resten av varorna, stop¬par in dem i min bil och bugar artigt.
– Ja, så där. Lycka till nu och jag räknar av om det blir något över, säger han och bugar igen med sirlig artighet, inrotad sedan barnsben. Så vinkar han av mig när jag far iväg.

Sex timmar senare kommer jag tillbaka. Affären är tömd på både kunder och personal. Snoddas själv möter mig i dörren med den gamla bodknoddens överdrivna artighet och tycker att lottorna sålt bra med korv. Det som är kvar tar han hand om och han ber mig följa med in för att få räkningen till lottakåren justerad. Han är lite lugnare nu, far inte omkring som ett torrt skinn. Handelsman som han är visar han mig en ny matservis som han just fått hem.
– Du förstår att här i socknen är det många som sällan kommer till stan och då får man lov att ha grejor hemma. Se här! Hållbart porslin och snyggt som tu¬san. Kan inte du behöva lite nytt som nyss satt bo med karln din? Titta här!
Alla försäljningsargument är tillåtna, men han lyckas inte med sina övertal¬ningsförsök även om det är nära. Han fortsät¬ter sitt glada samspråk om allt mellan himmel och jord. När jag går håller han upp dörren och går med mig några steg till bilen. Nu är dagen slut och Snoddas kan snart koppla av.
– Jag börjar bli gammal och trött men jag vill inte stänga affären. Affären be¬hövs ju här. Det finns ingen som vill ta över. Att träffas här och stå och prata är viktig för folk på landet. Jag fortsätter så länge jag orkar men det ser dystert ut för framtiden.
Och jag förstår Snoddas så väl. Landsorten avfolkas, men så länge denna lanthandel med Snoddas finns, känner jag att vi har en fast punkt här i byn. Jag behöver inte åka till stan för att handla dagligvaror och jag vill gärna gynna hans affär och njuta av gemytligheten där.