De flygande hundarna.
Kristall grottor och dess fuktiga dagg.
Klarar inte av din tystnad, då jag inte heller kan läsa av dig. Men stämningen, så asfaltsgrå, den skär igenom mig som agatskivor. Men den ständiga ilning i kroppen. Den jag bär med mig. Även fuchsian vägrar slå ut. Jag förstår. Men också snäckskalen sluter sig. Som att skydda dess pärlor.
Inga tårar. Inga alls. Bara smältande diamant flingor som rinner längs min kind.
I natten vi älskar.
Aurora borealis och jag.