I mörkrets begynnelse
Är inget sig olikt
Där snön rasar vid kullens sluttning
Vilar naiviteten i väntan på något nytt

När ett familjärt ansikte förnimmas
Då väcks äventyrarens begångna sinne
I resan mot landet i söder
Framkallas renegatens dammiga själ

Sedan demonerna gett vika
Sprider kärleken sitt glittriga stoft
Det vita torget förbereder dess resa
Inför den nya horisonten

Hoppet som väckts i nordens frånvaro
Blev snart ett minne blott
Men nu kunde inget släcka
Födelsens ödesdigra glöd