mörkret
drar sig långsamt tillbaka
gryningen börjar kännas
i luften
i andetagen
morgondimman ligger som ett tunt täcke
över ängarna

jag blinkar lite, tar ett djupt andetag
reser mig
börjar trevande gå
i den nya värld jag ser
jag vet att jag snart kommer känna
solens första värmande morgonstrålar
mot min ännu daggfuktiga kind

jag stannar till igen
på de dimmiga fältet
dimman känns bitter

men jag kan ändå urskilja
solens första svaga sken där bakom
det känns ljuvt

det blir en bitterljuv känsla att ha solen inom synhåll men ännu inte känna dens värme
men jag vet att om jag bara håller ut lite lite till
kommer den