Somliga viskar närmre gryningen.
Andra smeker naturen med lena penseldrag.
För vissa är havet en ändlös hägring.
Mina stapplande, ibland något vinglande, men ändå välmenande steg som för mig närmre ditt väsen omlindad av beskyddande slöjmoln. Evigheten så nära långt bort att jag kan röra den och känslan av glänsande siden.
Mitt hjärta för evigt förlorat. De ärr av livets klösmärken. Vi kysser sensommaren farväl och vi ligger sked i utslagen vallmo.
Din styrka när jag är svag. Min trygghet när du tvekar.
Tar farväl av stressen, den som äter upp oss inifrån.
Välkomnar lugnet.
Vi andas in känslor av rosa sammet.
Vi andas ut gårdagens svarta slask.
Påfågeln i dagsljus skimrar.
Så även din glittrande aura.
Väduren inom mig. Eldtecken. Diamant.
Vi knäcker ametist geod som tindrar tusen och åter tusen norrsken bort.
Jag smeker din porslinsvita hud.
Om ändå min sanning vore så.
Som vit oskuldsfull alabaster.