Småler berusad av minnen.
Våra barfota steg någongång någonstans.
Men inte ännu.
Frånsett de maskrosfrön vindens andetag svepte med sig.
I diamantgrotta i sökandet efter oss själva vi fann varandra. Livets vigselring.
Närhet till min egen viskning och saknaden så brutal.
Omsluter mig av poesins omfamnande vingar.
Framför allt mer tyst nu än när havet i själen brusar.
Inväntar sömnen. Tålmodigt. Så även förnatten.
Jag blundar och låter mig förföras av stjärnhimlen.
Som om det alltid varit så.
Kattugglans stränder av ensamhet.
Balladen tonar ut.
Minglar med mina egna tankar.
I mina drömmar vi är nuet.
Men jag vadar i blekta minnens oas.