Jag vill krypa ur mitt skinn

Där och då

Vill bara tyna iväg

Men en osynlig kedja fäster sig runt mig

Runtom hela min kropp och sinne

Försöker slita mig loss men kedjorna utstrålar en chock

En inåt växande panik

Vill skrubba mig sårig för att få bort skammen

Skrubba mig från insidan och ut för att inte låta händelsen bita sig tag i mig

Skölja av mig sorgen som utstrålar sig ifrån mitt mentala ut till fingerspetsarna

För att försöka känna mig värdig

Och inte smutsig

Det är som att min själ är frånvarande när jag sitter där på sjukhussängen

men den återupplivas en stund när den unga sköterskan månar om mig

Därefter stängs hjärnkontoret ned igen

Det är som att någon nu har grävt i mig inombords för att slita ur den lilla lyckan
jag nyss hade

För att sedan trycka in en tomhet i bröstkorgen min

som även innefattar en rad med känslor som både finns

Och inte finns där

Min bröstkorg är nu full av sömmar av händelsen som sydde igen den för mig

Sömmar starkare än innan