Ville aldrig att det skulle uppstå någon konflikt
jag vet inte varför det ska vara tystnadsplikt
men jag har kommit till insikt

Tror aldrig jag gjorde vad jag kunde
kanske led min kärlek till dig av mitt bristande självförtroende
du var ju milt sagt inte särskilt tillmötesgående
å andra sidan är jag ju halvt blind med mitt dubbelseende
nu sitter jag här och funderar på om jag kunde gjort något åt ditt välmående

misstänker att den tiden är förbi
hela skiten är en tragedi

"De låter mig inte ens dö hemma."
dina ord, så hjälplösa, rädda och svaga över att inte få bestämma
de gjorde oss riktigt obekväma
men vårt lidande är ingenting i jämförelse kan jag erkänna
bara tankarna ger mig halsbränna

(Du fick mig att se upp till dig som ingen annan, har aldrig idoliserat någon i hela mitt liv men de få gånger du visade uppskattning inför mitt arbete kände jag en sådan otrolig stolthet.
Ni vet hur de säger att man inte vet vad man har förrän man mister det?
Det är så sant.
Kanske romantiserar jag dig och vårt band men jag kommer sakna dig och ditt sätt att reta gallfeber på en något så förbannat.)

Jag älskar dig min bror och lycka till på nästa resa