Hon som strök omkring längs gatstenar och asfalts mörker. Lila munblåsta glasvaser. Genomskinliga älvor. Hagel piskar hjärtats vemod. Hon sprang i den tysta bigarråträdgården. Berguven ruvar hennes hemlighet inuti timglas utan innehåll. Vigselring vilandes i fickan. Iklädd endast satinmorgonrock och lövtunna känslor. Utanför darrar berättelsen om drömmar med svag smak av bittermandel. Möjligtvis att solnedgångens vingslag brådskar. Så även den snötäckta kärleksförklaring intill stränder av oss själva. Isskulptur föreställande förförande trolskt regn. Vidrör tystnaden en sista gång innan ödets lemurer nynnar natten till sömns. Sanningens regnbågsskimmer och paua snäckans skönhet. Trevar efter sårbarhet. Men får känslokall blick tillbaka. Njuter ändå av landskapet som speglar sig i vattenpölarna. Barfota. Utan någonstans att ta vägen. Men ändå hon ler sitt förtrollande leende. Som den fjärilssång som aldrig tystnar.