Du säger att du saknar mig, du säger att du vill höra att jag älskar dig.
Samtidigt ställer du krav och förväntningar på mig, på hur jag ska agera och känna, du kräver ett konstant fokus på dig.
Jag är inte ett beställningsjobb, specialbyggt för dina behov och önskningar. Jag kan inte skapa det som inte finns, jag kan inte bygga något på sankmark. Jag kan inte bli den du vill att jag skulle vara.
Om jag älskar dig eller inte är oväsentligt, du gjorde ett val för inte alltför länge sedan. Ett val som i all sin tydlighet klargör din inställning till andra människors behov. Du flyr så fort du kan, du blundar och håller för öronen för att slippa möta det som känns jobbigt. Då springer du i tanken ut på motorvägen och ställer dig på bron. Detta har du gjort länge, har det löst något? Eller har det egentligen bara blivit värre?
Om du vill ha något så får du jobba för det, vara tydlig med vad du vill och försöka se världen ur fler perspektiv än bara ditt eget.