Mellan plåt och glasfönster. Vi iakttar varandra. Det verkliga så overkligt sant. Besökstid. Min tid med dig är ALLT. Men den rinner mellan mina fingrar och havet tar tillbaka sin tid. Du ler uppmuntrande med de mest sorgsna ögon jag någonsin sett. En blick med färgstänk av mina. På promenad läng vattnet. Det sägs att det är en vacker sensommardag. I mitt skal är det ständigt midvinternatt. Men när jag ser dig, genom plåt och glasfönster. Går tiden baklänges. Och jag förvandlas till den lilla flicka, med långt blont hår och havsblå ögon, hon som längtar sig hem i din famn. Var hon än var. Var hon än är. I din famn där finns ingen besökstid. Endast vår tid. Bara värme. Samma värme som smältande midvinternatt. Mediciner och sömntabletter. Det som gör mig till den jag är. Smekande frihetens doft. Jag nyper mig i armen. Är det sant. Vi åker hem tillsammans. Bland de vackraste ord som finns. Hem. Med dig. Det faller en tår av diamant. Du ser den. Fångar upp den. Spar den i en glaskupa. Ett hem för diamanter.