Dammens bruna stav brast ut i sång
flög som vingar rakt ut i rymden
Ensamt dess tomma skal står kvar
tills kölden det samman bryter
Än vinden sorgset gungar mitt innanhav
men tiden tickar åter
gångar mellan hav och himmel
läser bland stjärnornas vimmel
en gryning sluter om nattens famn
viskar ett älskat namn
en sång vaggar
in i drömmen