I en lägenhet på femte våningen sitter en älskad människa.
Blicken är fäst vid den röda klockan på väggen.

En röd bil parkerar utanför, en Opel. En man med en jeansjacka kliver ut, märkesjacka.
Hans hjärta bultar, han vet att han är sen.

Klockan tickar och tickar, minuterna blir som timmar. En älskad människa reser sig upp och bestämmer sig för att ta en kopp kaffe. Han kommer väl snart upprepas ständigt i huvudet.

Han bestämmer sig för att inte ta hissen, han har lovat sig själv att bara gå i trappor, han har lite hull att bli av med. Han vet att det kommer att göra att han blir ännu senare men vad gör det vid det? Han är ju redan sen, vad gör några minuter?

Tänk så kommer han inte? Jag kanske borde ringa honom… Vi sa att vi skulle träffas idag. Han skulle inte bara lämna mig sådär… inte efter så lång tid. Men om han är så sen, varför ringer han inte?

Han nästan springer upp för trappan men hejdar sig
Han vill inte bli svettig.

Våning 5, äntligen!

Han knackar nervöst på dörren, tänk så är min älskade inte där?

En knackning hörs, så han kom ändå … Jag kanske inte borde öppna … Jag kan känna att det är han. På något sätt känner jag alltid när han är nära …
En älskad människa reser sig från stolen, går fram mot dörren, öppnar den och där står han, ler sitt fina leende och ursäktar att han är sen. Men det kvittar, han är ju här nu!

De bestämmer sig för att gå ner till parken, solen lyser hett, men det finns ju alltid skugga. När de går hand i hand tittar folk på dem, avundsjuka kanske? Ibland möter dem hatiska blickar, men vad gör det? De har ju varandra. De stannar upp, passionerat kysser de varandra, sätter sig ner och är lyckliga, lyckliga för att de har varandra.

Tyvärr finns det folk som inte förstår deras kärlek.

För David älskar Anders och Anders älskar David.