Ekot av springande steg hörs i mörkret mellan dem upplysta hyreshusen.
Jag försöker att springa ifrån ångesten som jagar mig men den hinner ikapp. Ångesten sätter sig som en kedja runt min hals och gör att jag inte kan andas. Jag lägger mig ner på asfalten i panik och kryper ihop i fosterställning. Ångesten härjar fritt i mig. Den sliter och river i allt den kan få fast i. Tårarna forsar ner för mina kinder.

Dimma och molnen. Tungt som berg faller regnet ner. Ångesten är ett återkommande mörker, mörkare än den svarta natten.
Jag skär.
Jag skär bort smärtan, djupt.
Ångesten är borta för ett tag men den kryper sakta fram igen och är beredd på att sluka mig hel. Jag försvinner ner i det svarta gapet och känner hur ångesten nästan sväljer mig. Med mina sista krafter låter jag mina händer söka, och inser att det inte finns nån väg ut. Isolerad från omvärlden ligger jag och hoppas innerst inne att den ska spy upp mig. För jag är äcklig och det tycker ångesten med.

Till slut, efter några minuter som egentligen kändes som flera timmar.
Spyr ångesten upp mig för att sedan lämna mig ensam i denna grymma värld som ett nyfött barn.