Det finns en tid då ögonen faller
och en där de åter står upp.
Det är den plats där knutna nävar står rakt
och den där de slår mot väggen.

Det är den tid och plats som vi finner oss själva
bakom väggar vi sett hela livet.
att knacka på dörren som leder ut
men vi finner inget svar.

men tiden, men platsen är alltid den samma
vart vi än befinner oss
och slagen vi slog mot vägen
dem märkena finns kvar.