Mina händer skakade i kylan och jag kände knappt mina tår. Istapparna hängde i mitt skägg och öronen var sedan länge förfrusna. En lite tjockare mössa och ett par varmare vantar hade varit guld värda. Kvicksilvret visade på minus trettio grader och mörkret närmade sig. Månens ljus skulle förmodligen snart vara det enda som kastade ett sken över den bistra natten. Inte en människa inom synhåll. Plötsligt hörde jag ett ylande i natten. Det lät som flera hundar fast med ett mycket grövre skall. Påminde mig om den somaliska kulturen där man är livrädd för hundar. Anledningen är att man inför bönen inte vill bli smutsig på kläderna. Blir man det måste man tvätta sig sju gånger. Ingen ifrån Somalia har därför hund som husdjur. Lite ironiskt ekade Ozzy Osbournes ”barked at the moon” i min hjärna. En större hund med ett fastare skall, kunde det vara en varg? En varg? Vargar, jagar väl i flock? Vargen, ett rovdjur som skoningslöst mumsar i sig sitt byte. Ylandet används för att samla flocken, ett sorts talspråk för att kalla till jakt och attack. Min normalt skarpa hjärna arbetade för högtryck. Vad har jag för alternativ? En rysning gick genom kroppen och för en kort stund lyste kylan med sin frånvaro.

Allt var Karims fel, vår fastighetsskötare som arbetade i bostadsområdet där jag vuxit upp. Området tillhörde ”millionprogrammet” med slitna hyreslägenheter och med stor invandring. Arabiska var huvudspråket i området och mer värdefullt att kunna än det svenska språket. För en tid sedan hade Karim mött en hyresgäst som upprört hade påtalat att det fanns fiskmåsar i hans lägenhet. Karim, en riktig feg hare, bad mig ta hand om anmälan. Fiskmåsar i en lägenhet? Hur hanterar man det? Hyresgästen, Ahmed, var dessutom en känd kverulansparanoiker ifrån Irak, djupt religiös, med rött skägg. Senast hade vi haft en konflikt där han gett mig ett dolt hot eftersom jag nekande honom att få förtur till en större lägenhet. Han hade en stor familj och bodde väldigt trångt i sin lägenhet på tredje våningen. Dessutom var lägenheten i dåligt skick med slitna tapeter och allmänt ”sunkig”. Det ryktades om att Ahmed hade kontakter inom IS. Bostadsbristen hade gjort att lägenheter var hårdvaluta, som tulpaner i början av 1600-talet. Här fanns inga normer eller regler och människorna i området gjorde allt för att komma före i bostadskön, allt från hot, mutor och förfalskade läkarintyg.

För att ta kål på fiskmåsar behövdes ett större vapen och jag drog mig till minnes att Bojan, en av våra miljövärdar, ifrån forna Jugoslavien, vid tillfälle skrutit över hur han firade Kroatiens vinst i fotbolls VM, genom att avlossa sin Kalashnikov. Den borde vara förvarad i någon av hans utrymmen. Jag mindes hur jag gick iväg ner till hans kontor för att hämta vapnet och på vägen mötte jag Bojan, som gav mig ett lömskt leende:

”Hej Bojan, hur är läget”, frågade jag.
”Inte bra chefen, ”dobro””, svarade Bojan.
”Vad är det då?”
”Har lust att skjuta en av våra otrevliga hyresgäster”, svarade Bojan.
”Varför då?”
”Han är allmänt otrevlig, precis som du”, svarade Bojan.

Bojan och jag var inte de bästa vännerna. Jag hade ”nollat” honom i senaste lönerevisionen. Han motiverades av lön och var ”prisjägare”. Spänningen mellan oss hade successivt ökat. Funderade på om Bojan använt sin Kalashnikov på en människa. Med serbiskt ursprung och flykt ifrån kriget var det inte otänkbart att han släckt en människas liv. Min rädsla för svaret gjorde att jag undvikit att fråga honom.

Jag fortsatte målmedvetet för att hitta vapnet. Jag kom ihåg, att det började mörkna och månljuset guidade mig till platsen där jag till slut hittade hans monstervapen. Fiskmåsarnas öde var förutbestämt och jag knallade med rask takt mot Ahmeds lägenhet. Stapplade uppför de tre trapporna till lägenheten och på vägen mötte jag, Guled, en av våra hyresgäster. Guled var ifrån Somalia och hade tio barn. En av våra trevligaste hyresgäster, men han hade haft en konflikt med Ahmed som hade anklagat honom för att vara störande:

”Tjenare, Svampe! Vill bara säga att jag skulle kunna mörda Ahmed efter vår senaste konflikt”, sa Guled.
”Det var tråkigt att höra, vad har hänt”, svarade jag.
”Ni borde förbjuda alla hundar i området de är livsfarliga. Jag är grymt besviken på er och jag kommer att ta saken i egna händer”, svarade Guled.
”Vad menar du?”, svarade jag.
”Det kommer du surt att märka”, svarade Guled.

Guled hade sitt ursprung ifrån Afrikas horn i Somalia. Jag misstänkte att han var påverkad av khat, eftersom han uttryckte sig så vulgärt. Att han aldrig kunde lära sig mitt namn. Svampe vill man ju inte bli kallad. En annan hyresgäst hade kallat mig för Bamse, vilket kändes betydligt bättre. Mest besviken blev jag dock när jag debiterat en hyresgäst 850 kronor för nedskräpning. Han kom inte till vårt kontor och frågade efter Svinto, som han ville diskutera med. Att Svante skulle vara ett så svårt namn. Guled hade också, enligt rykte, samarbetat med somaliska pirater.

När jag till slut kom upp till Ahmeds lägenhet knackade jag på, eftersom ringklockan var skadad och grovt misshandlad. Det dröjde cirka fem minuter innan någon öppnade, vilket berodde på att hans fru måste förbereda sin slöja innan. Artigt, tog jag av mig skorna, innan jag gick in i den trångbodda lägenheten där jag möttes av fem nyfikna barn, en beslöjad fru och en familjeförsörjande far. När jag kom in lägenheten visades det sig att återigen hade kulturen och språkproblemen spelat mig ett spratt. Det var inte fiskmåsar utan silverfiskar i lägenheten. Jag behövde inte använda min Kalashnikov, som jag gömt i ryggsäcken som jag burit på. Kunde inte låta bli att skratta åt situationen. Fiskmåsar eller silverfiskar. Inte lätt när man inte behärskar språket. Ett enkelt problem att åtgärda och jag gav Ahmed lite instruktioner om hur man håller rent i sitt kök. Ahmed gav mig en hotfull blick medan han yttrade:

”Är det inte skäl för er att reducera hyran eftersom denna ohyra gjort att vi inte kunnat använda köket”, sa Ahmed.
”Är inget ”men” i boendet, så det är inte aktuellt, shukran jazilan”, svarade jag och avslutade samtalet.

Min nyss införskaffade kunskap i arabiska, hade återigen visat sig vara av nytta. Brukade ta till de få orden jag kunde för att få en bättre relation till våra hyresgäster, när det ”hettade” till i dialogen, vilket inte var ovanligt. Jag lämnade därefter lägenheten förföljd av sju besvikna familjemedlemmar, som förmodligen hade förhoppning om ett tillskott i kassan. När jag skulle ta första steget ner för trappan observerade jag inte den halvätna falafeln och råkade tappa fotfästet och trillade ner i något som liknade en bättre gymnasts frivolter. Min puls steg och kroppen förberedde sig för skada genom att pumpa in adrenalin i varje ven. Det enda som jag kommer ihåg var ljuset ifrån månskenet som bländade mig i min färd nerför de tre trapporna. Därefter blev allt svart och ljuset släcktes.

Jag vaknade sedan upp, fastkedjad på toppen av ett högt berg, som jag inte kunde lokalisera. Jag hade visserligen lyckats ta mig loss, men snön, kylan, mörkret och isen gjorde att jag inte hade handlingskraften att ta mig framåt. Det värsta var inte kylan utan blåsten. Förmodligen hade jag förfrusit mina tår och om jag skulle överleva så såg jag hur läkaren med sin såg kapade mina tår där plasten ifrån operationsbordet fångade upp det klarröda blodet. Funderade på vem som hatade mig så mycket att det försatt mig i denna situation. Att arbeta och bo i ett integrationsområde med hög arbetslöshet, bristande underhåll, trångboddhet, språkproblem, narkotika som flödar, tillsammans med ett och annat mord hade sina utmaningar och skapar lätt en hotbild. Fick bilden framför mig på senaste mordet, som ännu var ouppklarat, där en av våra anställda hade hittats fastbunden och nedslängd i kompromartorn. Den används normalt för att pressa ihop grovsopor, som för övrigt flödade i området och nu visade det sig att den även kunde användas till annat. Han levde, när ljudet av den kraftfulla krossen, pressade ihop den försvarslösa människokroppen till ett hjärtskärande skrik i skenet av månljuset.

Mörkret hade för länge sedan tagit greppet om landskapet och kylan tilltog. Den enda tröst, var att månljuset, gav mig en god sikt. Det var också detta ljus som gav mig hopp även om jag skymtade och hörde att vargarna närmade sig. Min blick spanade mot himlen och det fanns en kuslig dragningskraft mot fullmånen och dess ljus. Jag kunde inte förstå varför den förbannade månen gnagde i mitt huvud. Vargarnas ylande tilltog och nu kunde jag även se dessa dreglande bestar. Flocken bestod av minst tio rovdjur och hungern lyste i deras ögon. Deras rörelsemönster var skrämmande och det kändes som om de firade, när det vände sina kraftiga käkar och ylade i skenet av ljuset ifrån månen. En fet människa hade förmodligen gett dem energi ett bra tag framöver. Sista timmen kändes slagen, då jag kände bandet ifrån ryggsäcken piskandes i ansiktet. Jag kände också pipan ifrån geväret som mina fiender glömt att plocka ur ryggsäcken. Snabb som en smidig katt greppade jag geväret för att skjuta rovdjuren. Lätt nöjd och med stor förhoppning tog jag det välpolerade geväret, men blev surt medveten om att det inte fanns några patroner. Den första vargen hade fått ett stadigt grepp om mitt ena ben och blodet sprutade ifrån köttsåret. Jag kunde se benmärgen, samtidigt som jag hörde ett skott eka i horisonten. Mina tankar klarnade och jag funderade på om jag förtjänade detta öde. Vad handlar livet om är det bara en genomresa eller finns det något större? Är vi bara skepp som åker ifrån en destination till en annan? Månljuset var det sista som bländade mig innan jag förlorade medvetandet till musiken av ylande vargar och ljudet av sirener. Förhoppning blandad med förtvivlan krigade i mina tankar, när helt plötsligt även månljuset slocknade.