Att försöka förstå andra människor utifrån sitt själv är en brygga där vattnet som rinner under är grumlat av oförstånd, misstag, feltolkningar av signaler just för det bedrägliga självet, som är boven. Är vi mycket själv tar sinnet över och vi tolkar våra medvandrare utifrån just självet.

Själv /litet lustigt börja med egot/ har jag aldrig haft behov av att grubbla över vem jag är, eftersom jag alltid varit upptagen med att leva. Sänk ögonbrynen tack! Visst det är vi ju alla, men jag har alltid levt för andra, tjänaren som skrapar med foten, fången A-Ö liksom de flesta av alla läsare. Vi är ju inprogrammerade att vara en nyttig samhällsmedborgare, avsaknad större djup under ytan. Fnys inte tack! Vardagsfilosofer slår sig ner i soffan och betraktar naveln eller sitter under apbrödsträdet liksom Ferdinand medan vardagen rusar omkring som en bålgeting, utan det stör besynnerligt nog väldigt litet.

Alla behöver sätta sig ned och fundera över vem de är istället för döva vardagens plågor med uteliv, droger, våld, eller andra excesser för att orka med sitt jag. Vi är så spretiga, vildvuxna av allt som pockar på vår uppmärksamhet. Fokusera, vad vill vi och vad vill vi offra för att nå målet.

Det finns mängder av skribenter som skriver självhjälpsböcker med utgångspunkt från deras livserfarenhet, bokmal som jag är (eller varit för har t r a v a r jag inte hunnit läsa pga så mycket måsten som rutinerad vet att allt gaddar ihop sig och väller fram som ketchupen ur flaskan) botaniserar jag ibland på Kupan.

John Gray har skrivit flera böcker, har varken läst män från mars eller kvinnor från venus..vet inte om det hjälper förståndet. Fast efter digra märkligheter inser jag luckan i just den erfarenheten. Eftersom jag är nöjd i det stora hela, men förståndet behöver uppdateras med hjälp av andras om utveckling av det personliga planet så hoppade jag högt när jag läste på baksidan av boken..

”Hur man får det man önskar och är nöjd med det man har”...obs skriver inte av ordagrant..slänger upp bollarna i luften.

Visst är det så den största utmaningen är inte att skaffa sig det man vill ha, utan att vara nöjd med det man har! Känner vi att vi aldrig får nog, blir vi aldrig nöjda och hur känner vi när vi fått det vi vill ha…tröttnar för då har vi inget mål att gå emot, då kastar vi leksaken som ett missnöjt barn. Varför har dagiset hemma en binge med leksaker som ingen sig bryr, skäm inte bort med allt barnet pekar på, de växer upp till lika bortskämda, en vuxen bortskämd är faktiskt rejält jobbig. Varför inte stimulera fantasin i stället med enkla medel, hur klarade sig barnfamiljer långt tillbaka med digra barnkullar? ps inte märkligt det blir så mycket skilsmässor och vänskap ramponeras. Den eviga dragkampen och slagsmålen om vem som har rätt, ingen ger sig.

Alltså det är viktigt vara nöjd med sig själv och det man har. Att älska sig själv är störst, kulmagen de slappa låren och rumpan går ju att gör något åt, är du inte nöjd med något för jösse nam operera bort rynkan då! De flesta av oss är fixerade vid det yttre pga reklamens landvinningar som även medfört negativa uppfattningar i folksjälen,,,jantelagen ingen får sticka ut.

Personlig framgång mäts gubevars inte i ägodelar på banken eller fast egendom utan i hur vi känner inför vad vi gjort och är och viljan att försaka för att lyckas. Vi får räkna med att misslyckas både en eller flera gånger, men när vi lärt oss går allt på räls. För de flesta av oss hänger allt på tänket bakom pannbenet..som jag tidigare upptäckt i kontakter med människor som svårt skadade får tillbaka livsviljan pga att sitt sätt att tänka t ex vad är egentligen normalitet..Mikael Andersson född arm och benlös...