MATAR FÅGLAR

Åter ett dunder från underjorden.
Mörkrets domäner, skräckfyllda gömslen, ögonblick av fruktan.
Förinta hoten.
Amputation av varje angripen lem, varje smittad individ.
Oformlig blödande ledlös massa.
Hammarslag.
Kvinnors skördande.
Svart rinner över marken, sugs upp av hungrande spannmål.
Göder förgiftandet.
Befriandet.

Dolk för lönn och lögn. Smygare bak kulissen. Skarp blank klinga vinande i slag mot bröst och hals. Fasa besätter de vilka aldrig förstod det var verklighet. Utan sköld och brynja, svärdslag genom massan. Lien genom korn. Korpar äter ur hals på huvud kvar i hjälm. Kråkor stjäl av havre.

Högerhandshälsningen?
En återanvänd antik gest.
En honnör gjord att visa aktning och respekt.
Ave Caesar, Ave Maria.

Se mig; Demonen, erövraren som föraktfullt ser ner över der besegrade sargade landskapet. Krälandet vid mina fötter och skräcken i deras ögon. Titan och eld i själ och hjärta. De som reser sig trampar jag obönhörligen ner i dyn till deras strupar och lungor fyllts med dy och kvävningen beseglar deras öde.

Svastika, solhjul, lösryckta tecken ur glömda alfabet.
Olika mening i olika tid.
Karenstid för betydelser?
Tankekarantän.
Återkommer ändå oavsett vad.
Liksom tider, ty ingen lär av vad som var.
Svarta rökmoln vid horisonten.
Bränd jord.
Iskall.

Uppsyn, klädsel, gester, betydelser alltid hos betraktaren.
De kliver ur min väg där jag skrider fram. Tystnad och smygande blickar längs mina triumftåg. Jag slipper öda tid på de som stannar vid ytan. De som tittar utan att se.

I epicentrum.
Orkanens öga.
Hatad, fruktad, aktad, älskad.
Ju fler ni är som hör desto fler är ni som missförstår.
Planerat för mer än en livstid.
Du har inget att säga trots att du liksom alla vill få världen att skälva.
Förtryckt, tystad av egen feghet.
Döda själar.
Eld.

Agerande utur tristess utan kunskap utan vilja.
Betongformat.
Glasskärvsskärpt. Utan mening tanke syfte mål. Avliva överflöd. Taktfast destruktion, förtärande leda hos de vilka var tänkta ta över. Ett sökande efter asken.

Salt upplöst i vätska längs hud.
Torkande, tärande,
Åldrande, hotande.
Lättande.
Svaghetspropaganda.

Svärdet i min hand fortsätter skära i dåligt kött. Stanken når även upp till mig och den stärker mig ytterligare i min övertygelse. Leende fortsätter mitt huggande och skärande till de döendes förtvivlade skrin. Blod på mina händer. Blod i mitt skägg, blod i mitt hår. Min komposition en slagfältsserenad. Ljudande skrin över världen ingen törs märka. Ruttnat medan levande. De lyssnar utan att våga höra.

Dvärgars dryck.
Mjöd.
Vin och vatten.
Getmjölk och kvinnoblod.

Jag öppnade den, högg av dess rötter, stjälpte dess innehåll över de lemlästade, ännu varma kropparna. En och annan rörde sig, dock utan att ge upphov till någon känsla inom mig; Kejsaren. Tsaren. Barnaskri, kvinnoklagan. Tog dem med våld. Tystade dem med våld. Eretz Eldorado är grödan jag göder.

Saltstänk över vad som aldrig blev.
Förakt för vad som var.
Om något alls.
Någons.
Fenix en dront.

Krossa generationers verk.
Jorden skakar, levande begravda i sina hem. Bränder faller från skyn, kremerade i sina hem. Luktlös smaklös död i luft och vatten. Ingen kvar som kan begrava. Ingen kvar som kan berätta. Ingen kvar som kan få höra.
Stalinorgelsymfonin.
Syrendoft.
Vit.

Ingen var med då det hände.
Ingen kunde.
Önskade.
Orkade.

Fin kniv. Laminat, masurbjörk, buffel. Narval i intertsia. Horn av ren till slidan. Sentråd. Mönster färgat i blod. Ung ren ljus. Gammal mörk.
En kniv för generationer.

Medan jag matat mina fåglar.
Det är allt.