Jag kan inte rymma ifrån den här känslan, den här känslan av evig lidande.

Alla glada stunder, alla diskussioner med vänner och alla glada tankar är bara temporära stunder ifrån denna outhärdliga lidandet.

Varje gång jag är ensam, varje gång jag inte kan rymma ifrån lidandet, så kommer din närvaro och form tillbaka för att förfölja mig.

När den gör det är jag hjälplös, min själ tas itu. Jag slås ner till mina knän och låter det helvetet som jag är i förstöra mig ännu en gång.