I DJUNGELNS DJUP

I Dödskallegrottans mörkaste vinkel,
där bränner Guran sin djungelfinkel.
Jaktens gudinna är honom på spåren –
Diana med anor i godtemplarorden
sniffar och snokar, spejar och spanar,
Djävulens onda intriger hon anar.

Som en storm är hon där med sulphur och hagel,
unnar ej Dragos att ta sig en nagel,
när han trött efter dagens fajt mot banditer
vill koppla utav och öppna sin liter
av Gurans remedium, tredubbelt renat –
men djunglernas safter är honom förmenat.

Det dundrar och blixtrar – månne ett omen?
kring den hemliga grottan, där en törstig Fantomen
väntar sin mörklagde vän så belåten –
men in störtar Guran, askgrå i plåten.

Han leder sin herre, stum och besviken
längst in i grottan till den kära fabriken.
Skåda förödelsen, O, Vandrande vålnad,
där ligger Gurans hemgift förkolnad!

De båda kamraterna stå tårögda, tysta,
av godtemplarnas falnande illdåd belysta.
Nej, detta att handskas med facklor och bränder
skall anförtros endast åt varsamma händer!