Det är längesedan nu som jag upptäckte att mörker kan ha en fast form, inte bara vara resultatet av hur ljuset bryts, underkastat solen. Denna upptäckt kom långt innan jag hörde det vetenskapliga namnet. Jag minns det som igår, fast det var på natten. Som många barn hade jag en period av mörkrädsla, fast den gick fort över. Det hade inte gått så fort om inte en av morsans fulla kompisar berättat om sin barndoms hund som alltid låg i det mörkaste hörnet för då var allt annat mörker lite ljusare. Det var ju väldigt logiskt, men det som verkligen fastnade hos mig var hunden. Jag har alltid gillat hundar, fast jag aldrig haft någon själv. Så jag låg där i mörkret i min säng medan vinden ven utanför och någon spolade i en toalett på en annan våning. Eftersom ögonen vänjer sig vid mörker, vilket jag inte visste då, såg allt så småningom lite ljusare ut. Det var precis lika ljust där jag låg men det fattade jag inte och okunnighet är ju som de säger en välsignelse. Jag var så fascinerad av att vara herre över mörkret att jag låg och stirrade ut i mitt rum, såg på alla välbekanta saker som nu fått en annan nyans, och var helt orädd. Jag måste ha somnat av utmattning de första nätterna, sen blev det lite enahanda och mörkret var varken skrämmande eller fascinerande.

En kväll när jag låg och inväntade sömnen i vad som då blivit mitt neutrala tillstånd, märkte jag att hörnet längst bort från min säng, mellan min lilla bokhylla och väggen, inte var sådär grått som det alltid blev efter ett tag när ögonen vant sig, utan fortfarande var svart. Jag menar verkligen svart. Så svart att man inte ens kunde ana konturerna av listerna eller något annat. Jag väntade och väntade, men trots att jag såg resten av rummet i det där svaga grå skimret var hörnet fortfarande kompakt svart. Jag borde kanske blivit rädd med tanke på min nyss övervunna mörkrädsla, för nu befann jag mig uppenbarligen inte i det mörkaste hörnet i rummet längre. Jag är säker på att jag blivit riktigt rädd om det varit någon vecka tidigare, men nu var den tröskeln passerad och jag kände samma fascination över det mörka hörnet som jag nyss gjort över att ha bemästrat mörkret, eller rättare sagt min rädsla för det. Jag tror inget mer hade hänt om jag inte märkt att plåstret som jag satt på under dagen efter att ha skrapat handen lite lätt nu hade lossnat i ena änden. Jag var i den åldern när plåster mest är till för att lugna själen, så det fanns egentligen inte mycket att skydda under det, och nu hade det ju ändå lossnat till hälften. Lika fräscht och betryggande som det varit när jag tagit det ur paketet, lika äckligt var det nu, förvridet av smuts och svett. Jag knycklade ihop det mellan fingrarna och kastade in det i det mörka hörnet utan att tänka på vad jag gjorde. Sen måste jag ha somnat, för jag vaknade av att morsan slamrade extra högt i köket som hon alltid gjorde när hon hade bråttom.

Skolan genomleds som vanligt och det var inte förrän jag satt hukad över läxorna den kvällen, vilket betydde att jag gjorde i stort sett allt utom läxorna, som jag såg det. Min vana trogen hade blicken flackat runt och slutligen landat på det lilla såret på min hand som redan börjat läka. Genast kom minnet av plåstret till mig, och jag insåg att plåstret som slarvigt slängts in i hörnet föregående kväll nu var puts väck. Jag hade aldrig tänkt på det annars, men nu knäböjde jag på golvet och finkammade det. Det enda jag fann var de vanliga gruskornen och dammråttorna under sängen, men inget plåster. Uppenbarligen hade morsan inte fått för sig att komma in och spontandammsuga, och hon skulle aldrig nöjt sig med att plocka upp lite skräp om hon varit inne i mitt rum. Definitivt inte utan att låta mig få höra det. Det här var väl ingen stor grej egentligen, men jag kunde inte släppa det. När jag klädde av mig den kvällen blev jag sittande med min ena strumpa i handen. Jag såg på den urtvättade vita strumpan med ljusbruna fläckar som inte gått bort. Den luktade som lågprisstrumpor luktar efter en dags användning och det skulle inte direkt vara nån förlust att aldrig få återse den. Ändå tog det några sekunder innan jag knycklade ihop och kastade in den i hörnet. När jag släckte lampan kunde jag skymta den vagt, men jag vände ryggen åt allt och knep ihop ögonen tills sömnen kom. Jag sov tungt och drömlöst. Utan minnen.
Det var först när jag skulle ta på mig strumporna nästa morgon som jag upptäckte att den ena fattades, och då kom jag ihåg. Hörnet var lika tomt som kvällen innan, och även om ett plåster kunde bortförklaras så var en försvunnen strumpa något helt annat. Jag fick ett infall att kasta in min kvarvarande strumpa i hörnet också fast det var morgon, för att se om den av någon outgrundlig anledning skulle vara försvunnen när jag kom hem från skolan. Även vid ung ålder insåg jag dock att det fanns alltför många faktorer som kunde inverka under dagen för att jag skulle kunna lita på att det var hörnet som tagit den, och ovissheten skulle mycket väl kunna göra mig galen. Jag kanske inte borde haft den insikten när jag var så liten, men den hade livet försett mig med. Alltså hängde jag den udda strumpan på stolen och rotade fram ett nytt par urtvättade vita strumpor med ljusbruna fläckar ur byrån, men de här luktade iallafall inte fotsvett. Bara billigt tvättmedel.

Jag skojade inte när jag sa att jag genomled skolan, och den här dagen var inte annorlunda. När jag kom hem ville morsan att jag skulle gå ner i källaren och boka tvättid. Jag fattade inte varför hon inte gjorde det själv, men det var inte läge att fråga. Så länge hon skötte tvätten kvittade det väl, men jag gillade inte att gå ner i källaren. Verkligen inte. Det hade inget med mörkrädsla att göra. Inte helt iallafall. Jag antar att ni fattat att jag bodde i ett av våra fina miljonprogramshus, och källaren i de husen kändes som en egen värld. Dessutom hade det inträffat ett mord i området några år tidigare, eller ganska många år egentligen, en liten pojke som hittades i sopnedkastet. Ni kanske har hört om det? Tror det var barnvakten eller nåt, ingen kringstrykande barnamördare iallafall. Hursomhelst var det inget som direkt bidrog till att göra källarbesöken mer angenäma. Att ta hissen så långt ner var ett kapitel i sig, fast jag förstår såhär i efterhand inte vad skillnaden var. Vi bodde högt upp och jag tog hissen varje morgon, men att så att säga åka ända ner kändes alltid läskigt. Dessutom hade någon byggjobbare klämts ihjäl i hissen när de byggde husen, typ när morsan var tonåring, och kanske spökade den arme saten? Att ta trapporna var inget alternativ, för det stank alltid av piss längst ner, och jag tror inte jag behöver förklara varför. Iallafall tog jag mig ner utan intermezzon och lyckades boka tid i det mekaniska systemet på väggen. Ganska imponerande när jag tänker tillbaka, för idag verkar många ungar inte ens kunna klockan. När jag var på väg till hissen igen lade jag märke till att isoleringen hade släppt lite från ett av de stora rör som gick från golv till tak. Det var riktigt varmt, inget farligt, men skönt att lägga handen på och känna värmen. När jag gjorde det tittade jag ner och såg hur det rörde sig på golvet. En skalbagge. Min första tanke var kackerlacka, för fast jag aldrig hade sett någon hade jag hört till leda hur de följt med alla invandrare som bodde i husen. Det ska genast sägas att även om det var ett miljonprogram så låg det utanför en ganska liten stad som hade råd att hålla husen i bra skick. Alla lägenheter hade kabel-tv, och det fanns lika lite kackerlackor som det fanns uppbruten parkett i något vardagsrum där familjen odlade potatis. Jag insåg att det var en vanlig skalbagge, kanske främst för att den inte flydde i panik. Den var nog lite vilsen, för vi hade precis gått in i mars, och insekter sover väl på vintern? Kanske hade den läckande värmen från röret på något sätt väckt den ur dess vintersömn, vad vet jag? När jag insett att det inte var en kackerlacka förde jag omedvetet in handen i min jacka och kände tändsticksasken i innerfickan. Den var tom på tändstickor och hade så varit så länge jag haft den. Morsan skulle blivit galen om jag haft tändstickor, och alla andra vuxna också förresten. Bara asken i sig var misstänkt. Jag hade hittat den och sparat den för att lägga något i, fast jag hade ingen aning om vad. Nån fin liten sten kanske. Kom ihåg att jag inte var gammal.
Nu visste jag precis vad jag skulle lägga i den.

Tillbaka i lägenheten hade morsan inget intresse av mig och det var ömsesidigt. När jag lade mig placerade jag först tändsticksasken i hörnet. Sedan låg jag i mörkret och lyssnade. Jag hörde inte skalbaggen i asken och kanske var den död. Spelade ingen roll för mitt syfte.
Sömnen kom mycket senare den här natten. Jag låg och lyssnade efter en skalbagge som inte gav ett ljud ifrån sig och hörde istället bara brottstycken från lägenheterna runtomkring. Att morsan fått herrbesök försökte jag utestänga och lyckades ganska bra också. Sent omsider kom sömnen, och denna natt blev den fragmentarisk, fylld av en underlig känsla av att falla, och höga rop som verkade komma från tusentals ljusår bort. Jag vaknade men hade inga tankar på att vara någon skalbagge om det var det ni trodde. Kafka visste jag på den tiden inte vem det var och jag har aldrig brytt mig om att läsa honom senare heller. Det var tomheten i hörnet som slog mig först. Insikten att mörkret passerat en gräns och tagit ett liv, om så bara en skalbagges, kom senare. Jag vet inte vad jag hade trott, att saker som försvann kunde bortförklaras men att nu var både en sak, alltså asken, och ett liv borta, och det kunde jag inte förklara. Asken hade inte krupit iväg någonstans iallafall, det tog inte lång tid att konstatera.
Helt ärligt tror jag att jag skulle släppt hela grejen med det mörka hörnet i mitt rum där saker helt sonika försvann, om inte två händelser kolliderat. En skenbart positiv och en negativ. Fast den negativa kom först. Det hade gått någon vecka sedan incidenten med skalbaggen och jag hade glömt både den och det mörka hörnet. Det som upptog mitt sinne nu var morsans nya kille. Jag vet inte om han var en av dem som kommit på besök när hon trodde att jag somnat, men han hade hursomhelst bestämt sig för att stanna. Till skillnad från de andra hade han ett normalt yttre, fast jag visste bättre. Han var hyfsat välvårdad, hade ett stadigt jobb och egen bil. Undvek man att se honom i ögonen och om han bar en skjorta där ärmarna täckte tatueringarna kunde man bli lurad. Han hade kört hela charmoffensiven, kommit in i mitt rum och presenterat sig. Berömt mig för att jag hade egen tv på rummet, som om det på något sätt var min förtjänst. Jag antar att det var lite lyxigt att ha egen tv även om den var utan fjärrkontroll och jag bara kunde byta kanal om inte morsan kollade i vardagsrummet samtidigt, eftersom kanalerna var synkroniserade. I så fall var väl mitt Nintendo med ett enda tillhörande spel också en lyx. Det var skönt när han gick.

Nästa skoldag kunde varit som vanligt, men fick lite mer udd. Som vanligt försökte jag hålla mig undan, en taktik som oftast funkade. Jag var en sån man gav sig på när det inte fanns några andra lämpliga offer, men inte mer än så. Ni som genomlidit skolan vet att det är ett billigt pris jämfört med hur det kan vara. Kunde nog fortsatt så om det inte varit för Desiré. Alltså, det var inte hennes fel, i alla fall inte direkt. Det kom sig bara som så att hon och några andra tjejer hoppade hage när Tobbe, tuffingarnas tuffing, hade vägarna förbi. Under normala omständigheter hade jag nog flytt fältet i förebyggande syfte, men jag hade uppmärksamheten åt ett annat håll och när jag väl fick syn på honom kändes det bättre att försöka göra sig osynlig. Desiré var mitt uppe i en ganska komplicerad serie som avslutades med en tvist, och där stack Tobbes fälleben ut. Hon damp i backen och höll sig snart om ett ömmande knä. Det såg ut som att hon skrapat upp byxbenet och hon kämpade med tårarna. Ingen sa något. Snarare försökte de andra tjejerna göra sig lika osynliga som mig. Tobbe flinade sitt obehagliga översittarflin och såg ner på Desiré som höll sig om knät och skakade, men utan att ge ett ljud ifrån sig.
”Hur går det, Diarré?”, frågade Tobbe med spelad vänlighet och log som en rabiessmittad räv. ”Trillade du och slog dig?” Jag har aldrig förstått föräldrar som döper sitt barn till ett namn så tacksamt för mobbare, men det var definitivt inte hennes fel. Tobbe nöjde sig med detta, men bilden räckte för att väcka något sorts kontrollerat vansinne i mig, en känsla som gränsade till nattsvart hat. Jag vet inte riktigt varför. Desiré var ingen snygg tjej, ingen man drömde att man räddade ur ett brinnande hus direkt. Menlös är väl ordet. Ingen romantik här inte. Jag tror att det som genomfor min kropp var något slags rabiat civilkurage, samtidigt som jag var smärtsamt medveten om hur det kändes att vara i hennes situation. Det måste varit detta som gjorde att jag fortfarande stirrade som ett fån när min och Tobbes blickar möttes. Tobbes överlägsna flin övergick långsamt till ett frågande uttryck som kom honom att se rätt fånig ut också, men det skulle jag aldrig yppat om så mitt liv hängt på det.
”Och vad fan glor du på din jävla sparris?”, utbrast han, och jag vet att han skulle stormat över och gett mig en magpumpning bara för att jag fanns, om det inte varit för att hans polare ropade från andra sidan skolgården. Kanske hade de hittat en död mus att peta med en pinne i, eller rentav fått tag på en cigg de tänkte tjuvröka. Trots vår ringa ålder låg det inte bortom deras horisont. Tobbe såg ner på Desiré som fortfarande satt och höll om sitt knä. Jag tyckte jag såg tårar rinna nerför hennes kinder, men hon gav fortfarande inte ett ljud ifrån sig. Tuff tjej under ytan, antar jag. Eller bara realist.
”Det luktar om dig, har du skitit ner dig, Diarré?”, avslutade Tobbe, flinade åt sin egen fyndighet och lommade iväg mot sina kompisar. Jag tror ärligt talat att hans korttidsminne var så begränsat att han redan glömt mig, och för det var jag tacksam. Desirés kompisar hjälpte henne upp och de gick in i skolan. Jag stod kvar en lång stund, fylld av en underlig vrede men utan att veta hur jag skulle få utlopp för den.

När jag kom hem från skolan låg det ett nytt spel på min säng. Jag borde blivit glad, överlycklig faktiskt, men min erfarenhet av presenter i samband med morsans killar var inte bra. Det var därför jag långsamt tog upp det i handen och studerade omslaget. Cobra Triangle hette det, och handlade om att köra snabba båtar. Jag var förvånad, för det här hade jag vagt hört om någonstans, och det skulle vara bra. Häftigt, var ordet. Häftigt betydde att det var något de tuffa killarna gillade, inget barnspel där man var en knubbig rörmokare som skulle rädda världen. Den skenbart positiva händelsen hade inträffat, och medan jag höll spelet i handen såg jag Desirés tillintetgjorda gestalt framför mig. En tanke föddes, och fast jag både hann starta och tröttna på spelet försvann den inte, inte ens när jag gjorde mig i ordning för kvällen och kröp ner i sängen. När ögonen vant sig vid mörkret såg jag att hörnet även denna natt var ogenomträngligt svart, och tanken lämnade mig inte heller då.

Jag får vara ärlig och säga att saker inte hade utvecklat sig som de gjorde om inte en tredje och avgörande händelse inträffat. Huvudskvallret när jag hängde av mig jackan i skolan på morgonen var vad Tobbes kompisar Viktor och Fredrik gjort kvällen innan. Det inbegrep en ”lånad” kundvagn från stormarknaden i centrum, en brant backe och en skarp sväng. Viktor hade hamnat på sjukhus med bruten arm, och Fredrik var antagligen hemma från skolan för att hans pappa pratat förstånd med honom. Barn blir inte bättre av stryk, det gällde både Fredrik och en sån som Tobbe. Fast det gjorde inte Desirés byxor hela. Nu var Tobbe utan sällskap, vilket inte på något sätt gjorde honom mindre farlig. Tvärtom. Utan sina stolpskott till kompisar hade han mer tid och mindre stimulans. Ingen bra kombination i vanliga fall, men en förutsättning för det jag tänkt ut. Paradoxalt nog tog det hela skoldagen innan jag, som normalt försökte hålla mig så långt borta från honom som möjligt, fick syn på Tobbe. Ett tag hade jag undrat om han också skadats, fast jag visste att hans roll i alla stolleprov var att stå vid sidan av och hånskratta åt idioterna som slog sig fördärvade. Den som antydde att han var feg belönades med ett blått öga, det hade Viktor lärt sig sommaren innan. Med såna vänner behöver man inga ovänner. Skolan hade slutat för dagen när våra vägar korsades. Jag fick syn på honom först och tog initiativet i förhoppningen att det inte skulle synas hur livrädd jag var.
”Tjena Tobbe!”, sa jag glatt, och fortsatte innan han hunnit hämta sig, ”kommer du över och spelar Cobra Triangle ikväll? Jag fattar inte hur man gör, men du har väl kört det va?”. Det var det där sista som fick honom att släppa sin initiala inställning, den där han bara skulle bett mig dra, förstärkt av en örfil. Han blev stående medan hans hjärna försökte processa all denna information. Jag hade fått honom att hugga betet, men nu måste jag veva in det också. ”Morsan har fixat cola och chips med, så vi behöver inte svälta. Kom när det är mörkt, för då har hon gått till sitt nattjobb.” Det där sista var en lögn, för hon skulle på bingokväll, men hon hade faktiskt lovat mig cola och chips. Det kanske låter som en fin gest, men ni som vuxit upp med en dysfunktionell singelförälder vet hur det är. Hursomhelst tändes en glimt i Tobbes ögon och mungiporna åkte upp en aning. En hel påse chips och cola bara till honom, är jag säker på att han tänkte.
”Ses ikväll!”, avslutade jag hurtigt och skyndade hem medan den ena halvan av mig undrade om jag var galen och den andra i så fall välkomnade det.

Lägenheten låg tom, precis som väntat. Redan i hallen kunde jag dock känna lukten av förberedelse. Det var tydligt att bingokvällen inte skulle sluta i Folkets Hus, om hon ens bemödade sig om att gå dit. Det var bortamatch på gång, och jag visste att det skulle sluta med förlust, i bästa fall bara av hennes värdighet. Nåja. Colan stod i kylen och chipspåsen låg på bänken. Jag flyttade tilltuggen till bänken i hallen innan jag skyndade in i mitt rum och ställde i ordning allt. Det inbegrep bara att dubbelkolla tv och Nintendo, en procedur som gick på en halv minut. Därefter satte jag mig och väntade. Jag kan inte påstå att jag kände någon rastlöshet, däremot nervositet. Till slut var jag lika spänd som en dödsdömd och hoppade till när det ringde på dörrklockan. Vid det här laget var det helt mörkt i rummet. Med mina anpassade ögon kunde jag se att hörnet var lika becksvart som tidigare kvällar. Perfekt.
Tobbe stod och trampade otåligt vid dörren. Utan ett ord klev han in, sparkade av sig skorna och slängde jackan på bänken i hallen. Jag tog colaflaskan och chipspåsen som jag ställt där och räckte över dem.
”Här, varsågod!”
Med grejerna i famnen började han gå. Han verkade veta instinktivt vilket rum som var mitt och såg knappt på mig. Jag följde efter, intensivt tänkande. Han var på väg att sätta sig i den enda stolen när jag hejade honom.
”Vänta, jag tror det är glapp i sladden, kan du bara kolla den där i hörnet medan jag trycker här framme?”
Fast det var mörkt syntes sladden som gick från baksidan av tv:n som ett svart streck som försvann i hörnet. Att det i själva verket var en sladd jag hittat i en container bakom centrum skulle Tobbe inte se innan det var försent. Jag tror faktiskt att han var för koncentrerad på colan och chipsen i sin famn för att reflektera över att det var så mörkt just i hörnet.
Muttrande hukade han sig, ställde ner grejerna och började krypa utan att märka att jag var precis bakom honom. Han följde sladden med handen, och när han började dra i den kände jag hjärtat slå en volt. Tobbe var dock för långsam med att processa att sladden var helt lös och följde med honom, så han fortsatte krypa in på det becksvarta området samtidigt som han drog åt sig mer och mer av sladden. Det är svårt att säga vad som hände först, men en minnesbild jag har är av Tobbe som förvånat stirrar på sladden i sin hand, där änden har gått av, och jag menar rakt av, som ett kirurgiskt snitt, samtidigt som han börjar känna att något är väldigt fel med golvet han börjat krypa över. Jag minns det som ett ljus som började äta längs konturerna av hans hand, ja jag kan inte beskriva det bättre, som att mörkret tuggade i sig hans kött och att det då kom som ett vitt ljus där delar av honom helt enkelt försvann. Han gav till ett uttryck som var en märklig blandning mellan smärta och förvåning, men inte som att bränna sig, mer som att han framförallt inte förstod. Jag vet dock att han förstod tillräckligt mycket för att rygga undan, men det går inte så fort när man kryper. Jag befann mig som sagt precis bakom honom, och nu satte jag mig snabbt ner med båda benen pekande mot honom, lite som när man spelar kinesisk fotboll. Jag tog sikte på hans röv och pressade med båda fötterna så hårt jag kunde. Ingen spark, utan en stadigt pressande rörelse. Mitt i allt kom jag på vad jag egentligen gjorde och stannade upp, sen kom bilden av Desiré för mig och jag fortsatte pressa. Tobbe var mycket starkare än mig och under normala omständigheter skulle han bara kunnat stå still så kunde jag pressat tills jag blev blå i fejan, men nu var han redan delvis inne i mörkret och mina ben slutförde bara det som påbörjats. Ett ögonblick stod han som fastfrusen på alla fyra, sen blev det vita ljuset intensivare och jag kände inte längre något motstånd. Jag vet inte om han skrek, men själv gav jag till ett litet tjut när jag svedde fötterna mot mörkret. Precis så kändes det, som att gå på asfalt en stekhet sommardag. Jag kände en svag doft av bränt tyg och när jag kollade hade fötterna på mina strumpor börjat svartna. Av Tobbe syntes inte ett spår. Jag hämtade hans jacka och skor i hallen och lät dem gå samma väg. Mina strumpor blev det sista jag slängde in och sen kan jag svära på att mörkret började mattas av. Jag försvann i några långa ögonblick, och när jag kom till sans igen var rummet bara mörkt. Inte becksvart någonstans. En märklig känsla kom över mig och jag kröp ner i sängen utan att bry mig om chipsen och colan.
***
Tobbes försvinnande skapade lite uppståndelse till en början, men inte så mycket som man skulle tro, och det lade sig snabbt. Det känns hemskt att säga det, men jag tror ingen saknade honom. Stackars barn. Jag var aldrig orolig för att något skulle peka åt mitt håll, för det fanns inte en chans i världen att Tobbe berättat vem han skulle hem till den kvällen. Jag fick annat att bekymra mig över, och det blev min röda tråd genom livet. Det ena ledde till det andra, och kaffevoltorna blev efterhand till ett riktigt straff. Jag är ingen ond människa, och i grunden samma kille som blev inknuffad i taggbuskarna på lågstadiet. Det har följt mig innanför murarna. Nu är det ju Sverige, så ingen våldtar mig i duschen, men det finns en tydlig rangordning och en tunn kille som sitter för stöld hamnar långt ner på den. Min taktik att hålla mig undan har ändå funkat bra genom åren, även här. Eller, gjorde, åtminstone. Kåken saknar inte direkt sina versioner av Tobbe, och en av dem har utsett mig till sin personliga hackkyckling. Han väger uppåt hundratjugo pannor och tar lika mycket i bänkpress. Han tar annat också, som kakor i min cell, och han lånar alltid kuponger som jag använder för att handla i kiosken eftersom vi inte får ha pengar härinne. Behöver väl inte säga att han aldrig lämnar tillbaka dem. Ibland boxar han till mig i magen eller ger mig en örfil på skoj. Skoj för honom, alltså. En riktig pest, och jag har grubblat på vad jag ska göra. Att tjalla finns inte på kartan, för då kommer varenda fånge på hela kåken boxa och örfila mig. Inga pengar har jag för att köpa beskydd heller. Läget ser dystert ut. Eller, där måste jag korrigera mig. En lösning har nämligen börjat uppenbara sig på horisonten. Ni förstår, när mörkret fallit har jag märkt att ett hörn i min cell är alldeles becksvart...