Bredvid dig jag slokar.
Som om jag vore en uttorkad brudorkid'e.
Utan vatten.
Utan näring.
De stränder av dem.
Som en gång följde sina egna fotspår.
Betydligt mer älskade.
Nu ylande trötthet viskar.
Men när jag ser ditt vackraste du.
Ditt lenaste väsen av drottninglik.
Blundar och stunder av de ljusrosa snöflingor
sakta dalar mot min hud.
Sönderblekta illusioner och vintern återvänder.
Lämnad åt sitt eget öde i rävhonans gryt.
Lyssna!
Hör du bjällrorna?
De som kallar på dig.
Du av kallaste is hjärta nästan som snökvarts.
Nynnar med i en berättelse.
Där jag vinner.
Jag är vinnaren av det jag förlorat.