Ännu hon flämtar.
Efteråt.
När lugnet så eftertraktat.
Så småningom.
När pusselbitar älskar.
Det vackra fortfarande så långt bort.
Letar efter fina ord för att distrahera.
Ametister fångar hennes uppmärksamhet.
Så fruktansvärt snabbt.
Att varje blinkning.
Suddas bort.
Mascara i lager på lager.
Sotade ögonlock förför.
Vindspelet och speldosan.
Harmoniserar.
Hon äntligen synkar med sina andetag.
Hjärtat återfår sin själ.
Hon hittar sitt lugn.
Hon lägger sina pusselbitar.
Och ser dem älska.
När oron släpper greppet med klor av bärnsten.
Tröttheten omsluter.
Men världen.
Så mycket vackrare.
Än den vackraste av vackra.
När orden inte behövs sägas.
När din närhet är allt.
Hon viskar tyst, nästan ohörbart:
Tack.