Skönhetens djupa vilotäcke
Så som det borde vara
En februaridag i mittens rike
Björkar och lönn
Tätt utbredda bredvid varandra
Som det vore sommar
Fast det är vinter
Allt är i upplösning
Djupa kärlek
Vinkar mig till sig och flyger bort
Det är främst kvinnorna som viskar
Det som andra gör
Säger tomma ord
Avgrundens arma vekhet
I källaren lyser där en människa
Som går längs väggarna
För att finna frid
Läggdags
Där inne står en säng
och väntar på att någon ska inta den
Inmundiga drömmarnas bleka gömmor
Mannen som lägger sig är inte den mannen
Som borde lägga sig i denna säng
Det skulle vara fridens och ropets Gud
Som istället för att iståndsätta välstånd
Skänker grymmelse
Med misstag
Nattens intågande omsluter väggarna
och ger själen olustig ro
Morgondagen ger vika
För mörkret som skänker dagen blott tystnad
Furuby
Det var i mitt Furuby
Paradiset som omslöts av tvivelaktiga hemmansrop
och nödganden om freden
Friden
Glädjen
Kan man säga något om dagarna?
Kan man ge åhörarskaran utlopp för
Intellektuella samtal?
Djupa kärlek ombytt
Den andre med hennes mor
Ständigt trevande
Bugande
Nigande
Som inte vågar säga sin mening
Istället för samstämmigheten
En bit närmare
För det är så som det ter sig