I sitt eget näste.
Hon huttrade till.
Där det övervintrade frusna.
En gång i sin egna berättelse.
Utan att såra.
Ändå något vingklippt.
Det hon försöker säga.
Innan hennes ord formats.
Det vackra samtidigt gör ont.
Men att formulera sina känslor.
Och samtidigt förstå dem.
Vaggar sina ägg av marmor till sömns.
Det finaste.
Där trygghet blomstrar.
Där stillheten gror.
Där hon finner sig själv.
Andas den kärlek.
Den alltid borde vara.
Inte kantstött.
Inte naggad.
Bara alldeles len.
Som videung.
En alldeles vanlig vinterdag.
I sitt eget näste.