Paniken växer, det blir mörkt igen.
Rädslan och skräcken för att förlora en vän.
Långt bortom känslan jag inte trodde va sann.
Var jag säker på att vi fann varan.

Men det enda jag fann var mörker och sorg.
Så hjärtslagen sluta höras från min bröstkorg.
Så nu ler jag utåt men insidan är död.
Och orden som borde ristas i stenen löd.

Här vilar en själ som glädjen förådde.
Den själ som alla fråga hur den mådde.
Gömd bakom en fasad av tomma leende
Slutade hjärtat att slå och lämna inget återseende.