Min morfar och mormor bodde i ett stor gammalt benvitt puttshus i en skånsk liten by.
Huset hade ett litet torn med en egen ingång. Det såg ut att vara taget ur en saga. Det var ljust där inne för tornet hade många fönster. Ibland när man öppnade dörren dit var det som att självaste solen bodde där. Att det var mycket ljus där inne var bra, för min mormor var sömmerska. När jag var bara några år gammal sydde mormor många små, små klänningar till mig. De hade rosetter, rysch pych och broderade blommor. Tyget tog hon från stuvbitarna från större klänningar, men till mig räckte till en hel klänning. Jag har dem fortfarande sparade. En i en ram på väggen och resten på vinden i en helig kartong. Jag såg ut som en liten prinsessa fast i blöjor. Mormor såg ut som en regelrätt tant gjorde förr i tiden. Hon hade breda bruna glasögonbågar och krulligt kort brunt hår. Det hade varit upprullat på spolar under natten under ett huckle. Hon hade ofta vadlånga klänningar med krage och knappar fram. Mönstren på klänningarna var oftast blommor eller prickar.

Jag minns en gång i mellanstadiet när jag fick prova kläderna som hon sytt med frågor som.
Hur sitter den där vid ärmarna. Sitter den för hårt? Mormor hade sytt fina puffärmar i blommigt sommarttyg. Den sitter bra, ljög jag. För det sista jag ville var att göra mormor ledsen.

Mormor och morfars hus låg mellan järnvägen och centrum i en korsning. De hade en stor lummig trädgård där jag och mina kusiner kunde leka burken eller som man sa på skånska ”dunkgömme”.
En liten miniatyrväderkvarn i sten stod på trädgården och gnisslade till ibland i vinden när vi barn lekte. Mina kusiners mamma Susanna kom från Serbien och var expert på att laga god mat. Speciellt Civapcici som vi grillade i trädgården. Chivapcici var kryddstarka välsmakande handrullade korvar av nötfärs med paprikabitar i, som vi åt till potatis och sås.
-Bara en till sa jag. Får jag det?
-Kan jag inte få receptet?, sa mamma.
-Det är absolut och kommer alltid att vara hemligt, sa Susanna bestämt.
-Men vad är det du har i!? sa mamma.
-Det är kött, det är kryddor och ägg. Resten hemligt. Och så var det med det.

I köket hos mormor och morfar var det bruna tapeter med stora blommor och mörkbruna skåpluckor. På en liten trähylla ovanför köksbordet stod en gammal radio och spelade när vi satt och åt eller spelade kort. Nikita med Elton John, Ring så spelar vi till frukosten eller "I afton dans på kvällen.
De gillade mest lokalradion så att de hade koll på vad som hände i en av Skånes minsta by.

Morfar var en bestämd men snäll men envis man som brukade fuska på finns i sjön. Han blev ibland arg när vi barn brottades i vardagsrummet. Han tyckte nämligen inte om när mattan blev skrynklig. Eller kanske också för att någonting i närheten kunde gå sönder? Han hade svarta stora tjocka glasögonbågar, kunde vara barsk men hade en varm, snäll uppsyn.

Jag och min kusin Qualine brukade bada i mormor och morfars källare.
Jag minns trappan till källaren som var målad i marmormönster, med höga trappsteg. Det knarrade alltid på det tredje och sjunde steget.

Badkaret, som vi tyckte så mycket om att bada i med skum och leksaker låg i den ljusblå stenkällaren. Där badade vi och torkade oss med Dumle och Kexchokladshanddukar.
Min morbror Kent brukade få dem från jobbet. Handdukar med reklam och tröjor som var röda med Dumles logga på. Åh det var som att torka sig med det bästa som fanns när man var barn, godis.

Min morfar bjöd alltid oss på godis eller glass.
Kanske hade det något att göra med att min morbror jobbade på KIABs godisfabrik. Man levde som i en dröm.

Min morbror fick ständigt in nya godissorter som vi barn fick prova och utvärdera. Och ibland fick vi komma på studiebesök.
Ett helt lager stort som IKEA. 1000 hyllor med bara GODIS. Närmare ett paradis än så här skulle man nog aldrig komma.

Man visste också alltid att efter ett sådant här besök fick man alltid välja en eller två, i ett barns ögon, stora plastburkar med vilken sort man ville.
Med morbrors rabatt skulle de vaken ruinera ens föräldrar eller göra dom särskilt arga. Men hade man själv för sin egen veckopeng köpt exakt lika mycket godis hade det varit en skandal.

Här var godismängdstabun som bortblåst. Även om mamma Barbro sedan höll oss barn på en strikt godisranson. Men vetskapen om att den stora mängden godis fanns i vårat hus så kände jag mig rik. Så rik som bara ett barn kan bli.